Jag heter Emmy Strandell och jag arbetar sedan sex år som sjuksköterska på ortopedavdelningen på Sunderby sjukhus. Jag vill börja med att förtydliga att det jag kommer att säga utgår från min specifika yrkesroll och min egen uppfattning om hur saker och ting står till landstinget. Den "ansvariga utgivare" av landstingets verksamhet kan måhända vara av en annan uppfattning, kanske rentav vet säkert? Min uppfattning kan dock inte få räknas som oviktig! Jag tror nämligen att det är först när våra uppfattningar möts som vi kan prata om vad som är på riktigt sant och det är först då vi kan komma vidare. Framåt!
För ganska precis ett år sedan, i samband med den första "En annan vård är möjlig"-manifestationen skrev jag en debattartikel som publicerades i de lokala tidningarna och fick ganska mycket uppmärksamhet.
Den började så här:
"Min arbetsplats är ett stort hus innehållande en stor och aldrig stillastående maskin. Till skillnad från många andra maskiner är det inte olja, plastmassa, järn eller trä som processas i den utan det är människor. Människor av kött och blod som har känslor, åsikter och viljor, som är delar i olika sammanhang, som är någons mamma, pappa eller kusin och just nu också människor i behov av hjälp. En annan skillnad mellan denna maskin och många andra är att den inte är konstruerad av skruvar kugghjul och tändstift utan det är också människor som utför processerna. Det är människor som ger hjälpen ..."
Jag beskrev i artikeln hur jag och mina kollegor kände oss trampade och inte lyssnade på när vi knäade rejält på grund av personalbrist och hade kommit med ett förslag till lösning på detta vilket från högre ort avfärdades tvärt utan egentlig argumentation. Nu har det gått ett år och faktiskt har vår personal- och arbetsmiljösituation blivit bättre men jag kan inte säga att det beror på någon fantastisk åtgärd som ledning och chefer vidtagit utan mycket på tur (att vi till exempel haft studenter som velat stannat kvar och jobba) samt på förbättringsarbeten som vi själva utfört.
Att det har blivit helt bra är dock inte fallet! Vi är fortfarande långt ifrån att kunna öppna upp fler vårdplatser. Patienter skrivs fortfarande ut alldeles för tidigt alternativt får åka hem direkt från akuten. Anhöriga känner fortfarande förtvivlan för sina familjemedlemmar. Det rationaliseras och misstag begås. Patientsäkerheten är hotad! Vissa dagar existerar den inte alls!
I min tidigare artikel jämförde jag sjukhuset med en maskin och på ett sätt känns det som om det är så ledning och chefer ser på det hela också. Observera på ett sätt, inte på samma sätt! Jag upplever att det som förväntas av mig är att jag ska producera.
Kvantitet premieras framför kvalitet. Hälso- och sjukvården som jag i mitt stilla sinne trodde var en del av välfärden, det vill säga en för varje medborgare lika stor rättighet bekostad av vad varje medborgare har möjlighet att bidra med i skattemedel, bedrivs som ett vinstdrivande företag. Många nej till förslag på förändringar motiveras med att det inte finns pengar. Många vidtagna åtgärder motiveras med att så här gjorde vi för att spara pengar. Siffror, papper och administration är viktigare än det egentligen på riktigt viktiga - medborgarnas hälsa! Och för den delen värdighet ...
Min uppfattning är också att vi anställda fortfarande hanteras som pjäser på ett spelbräde. Trots att vi skriker högt, försöker förmedla våra åsikter uppåt genom våra närmaste chefer samt får prata ansikte mot ansikte med högre chefer känns det inte som om vi blir hörda. Detta trots att det finns forskning på att verksamheter som tillämpar demokrati och där fotfolket får initiera till och påverka förändringar är organisationer som mår bra! Detta trots att högre chefer uttalat att det är efter innan nämnda metod vi ska jobba! Det här kallas dubbelmoral!
Vidare tvingas vi fortfarande vara våra egna vikarier. Att jobba mer än vad vi kanske vill och orkar för att täcka luckorna i schemat och ständigt gå med dåligt samvete för att man sa nej till ett extrapass. Sedan får man heller ingen riktig ersättning för det man offrar. Jag vill inte ställa folk mot folk men faktum är att en sjuksköterska som jobbar på en mottagning, dagtid måndag till fredag tjänar lika mycket som en som jobbar dygnets alla timmar på en vårdavdelning. Det lönar sig inte att jobba obekväma arbetstider! Det lönar sig inte att offra sin nattsömn, sitt sociala liv, tid att spendera med sina barn, engagemang i olika fritidsaktiviteter och så vidare! Är det då så konstigt att man inte söker sig till sådana tjänster? Vad som är konstigt är väl att inga åtgärder vidtas trots att det är ett välkänt problem?
Under mina år som sjuksköterska är också min upplevelse att jag gör mindre och mindre av det jag en gång lärde mig i skolan. Detta kallas snyggt att "jobba på spetsen av sin kompetens" och är något som högre chefer (trots våra protester) talat varmt om de senaste åren. Det innebär ungefär att på grund av att det inte finns nog med sjuksköterskor ska fler lägre utbildade anställas för att kunna avlasta oss från enklare arbetsuppgifter. För mig innebär det krasst att krympa ner mitt arbete till att mest befinna mig framför en dator och mindre i vardagssituationer nära patienterna - för det anses ju en undersköterska kunna göra i mitt ställe.
Och jo, det kan de absolut men jag kan det också och dessutom tror jag att jag behöver det! Det är väl omtalat i forskning och filosofi att den som arbetar behöver fullkomlig kontakt med och förståelse för vad hon gör för att kunna göra det riktigt bra samt för att själv må bra. Man behöver få hela bilden av patienten för att kunna ge denne en helhetlig vård. Om inte annat är det väldigt skönt med omväxlingen att få hjälpa någon att duscha i stället för att bara sitta vid datorn och dokumentera att någon är i behov av hjälp för att kunna duscha. Att bli ersatt är ingen lösning på grundproblemet, sjuksköterskebristen, det är snarare att snuva oss på det arbete som vi en gång trodde att vi utbildade oss till.
Jag vill återigen förtydliga att detta är min egen uppfattning om hur saker och ting står till men jag vill också tillägga att jag är långt ifrån ensam om denna uppfattning. Jag har som sagt ännu inte känt mig riktigt lyssnad på men det har ännu inte gjort att jag slutat prata. Det är alldeles för viktigt för att hålla tyst om!
Så nu har jag sagt det igen. Hörs vi igen om ett år?
Emmy Strandell, sjuksköterska