Solna tingsrätt meddelade den 19 februari en omdiskuterad dom. Domstolen ogillade där åtalet mot en man för misshandel av sin hustru. Rättens ledamöter var oeniga och utgången kom att bestämmas av två nämndemän; det blev alltså en så kallad nämndemannadom. Domen har sedan blivit hårt kritiserad för vissa formuleringar och de två nämndemän som bestämde utgången blev därefter entledigade från sina uppdrag och uteslutna ur det politiska parti (C) som nominerat dem. Från flera håll har det även framförts kritik mot att nämndemän är med och dömer i domstol.
Nu, när den första uppmärksamheten kring domen klingat av, kan det finnas anledning att begrunda det inträffade och frågan om nämndemäns medverkan i brottmål. De formuleringar vid bevisvärderingen som domen ger uttryck för är verkligen förfärliga och fördomsfulla. Men kan man därför "döma ut" hela nämndemannainstitutionen? Efter en närmare 40-årig yrkesverksamhet inom Sveriges Domstolar, nu pensionerad domare sedan många år, är jag tveksam till ett så radikalt grepp.
Den första fråga jag ställer mig är: vem har hållit i pennan?
Vid min första tjänstgöring i domstol fick vi unga notarier hjälpa till när någon nämndeman skulle formulera en avvikande mening. Och under min yrkesverksamma tid som domare har nämndemän alltid fått hjälp med att utforma sina motiveringar. Detta för att ogenomtänkta och "ojuridiska" formuleringar inte skulle komma med. Inte endast de två nämndemännen i Solna tingsrätt, utan även rättens ordförande kan därför ha ett ansvar för domens märkliga formuleringar.
Alla västerländska demokratier har lekmannamedverkan i någon form i sina domstolar. Som yrkesdomare hade jag vid överläggningarna ofta hjälp av nämnden som ett "bollplank". Sedan jag redogjort för rättsläget diskuterade vi förslag till domslut och domskäl. Inte sällan är "det dunklet sagda" även "det dunkelt tänkta". Om jag då inte förmådde att muntligen på ett klart och tydligt sätt motivera mina skäl och bemöta invändningar hade jag kanske inte riktigt tänkt färdigt. Kloka och förståndiga nämndemän kunde då vara ett värdefullt stöd.
Men alla nämndemän är kanske inte "kloka och förståndiga", även om jag fann att huvuddelen var det. Problemet är den omröstningsregel som alltjämt gäller, det vill säga hur röstning ska ske. 1971 var det fem nämndemän i de brottmål där nämnd skulle delta. Domstolen bestod alltså då av sex ledamöter: yrkesdomaren och fem nämndemän. Vid lika röstetal, det vill säga tre mot tre, hade yrkesdomaren utslagsröst. Då måste alltså fyra av de fem nämndemännen gå samman för att överrösta yrkesdomaren.
1983 minskades antalet till tre nämndemän i huvuddelen av brottmålen. Omröstningsreglerna ändrades samtidigt så att, vid lika röstetal, segrar den ståndpunkt som innebär den lindrigaste påföljden. Därefter och alltjämt kan alltså två av tre nämndemän överrösta yrkesdomaren. Bakgrunden till denna omröstningsregel torde vara den kriminalsyn som då gällde. Om man återinför den gamla omröstningsregeln, att yrkesdomaren har utslagsröst vid lika röstetal, fordras det en enig nämnd för att överrösta denne. Eftersom min erfarenhet är att de flesta nämndemän är "förståndige män och kvinnor" (en formulering som tidigare användes om Riksdagens ledamöter) skulle detta säkerligen förhindra domar som Solna tingsrätts.
Dock bör antalet brottmål begränsas när nämndemän ska delta. Nu kan rätten döma utan nämndemän där påföljden är fängelse i högst sex månader. Detta innebär i praktiken att endast "bötesbrott" kan avgöras utan nämndemän. Om det i stället hade gällt "fängelse i högst ett år", skulle en stor del av det som nu är "nämndemannamål" kunna avgöras av en ensam yrkesdomare. En sådan ändring skulle innebära en effektivisering av domstolarnas brottmålshantering.
Vidare bör nämndemännens medverkan i hovrätt avskaffas. Detta infördes först 1977, efter att tidigare inte ha förekommit. Eftersom ny bevisvärdering egentligen nu inte ska ske i hovrätten, är lekmannamedverkan där inte längre motiverad.