Det finns många resonemang om hur man ska bibehålla fred i världen, eller sitt närområde om man så vill. Jag brukar hålla mig till de två klassikerna:
# Alla länder har en armé, sin egen eller någon annans.
# Den som vill fred rustar för krig.
Vårt närområde är oroligt i dag, oavsett vad stats-, försvars- och utrikesministern lyckas komma överens om bör man ta försvarsberedningens uppfattning på allvar. Det är inte osannolikt att Sverige kan bli angripet.
Rysslands ökade ambitioner i Östersjöområdet påverkar oss i högsta grad. Det är inte länge sedan man övade inflygning med bombflygplan mot Sverige och de markövningar som kontinuerligt genomförs är angreppsövningar med landstigningar och luftlandsättning, detta i syfte att kunna anfalla en motståndare som inte är direkt angränsande till sig själv. Ryssland har befunnit sig på en låg militär kompetensnivå tidigare, så är längre inte fallet. De kan, med kort om tid till förfogande och utan tillförsel av materiel, skicka närmare 5 000 soldater med utrustning vart som helst i Östersjön. Till detta tillkommer de luftlandsättningsförband som uppgår till närmare 15 000 man.
Motståndare till uppfattningen om ökat hot mot Sverige brukar påstå att det inte finns något syfte med att angripa oss, de kan inte ha mer fel, eller rättare sagt; de förstår sig inte på militär strategi.
Sverige i sig självt saknar betydelse för Ryssland men angrips för det man verkligen vill åt, Baltikum, alternativt för att hindra Nato från att använda Sverige som bas för sina operationer. Det är naivt och tro att Ryssland inte saknar ambitioner att återta makten över de länder som tidigare funnits inom deras intressesfär.
Sverige har levt under lång tid med detta hot, detta är inget nytt. Skillnaden i dag är dels Rysslands återtagna militära förmåga, dels vår egen underfinansiering av försvarsmakten under närmare 20 års tid. Glappet mellan vad Ryssland kan anfalla och vad Sverige kan försvara är för stort och det gör det militära hotet större än vad annars varit fallet. Den som vill fred rustar för krig.
Vad är då lösningen på detta dilemma?
Sveriges tidigare neutralitetsställning, som inte längre finns i och med Lissabonfördraget, byggde på en stark Svensk försvarsmakt. 1975 gick drygt tre procent av BNP gick till försvaret, 1985 var det 2,5 procent, 1995 cirka två procent och i dag ligger vi på 1,1 procent där vi legat sedan 2008 ungefär.
För att bli medlem i Nato krävs en försvarsbudget på två procent, en knapp fördubbling mot vad vi har i dag, detta är det billigare alternativet för de som förordar låga kostnader för försvarsmakten. Ska Sverige stå själv utan bundsförvanter krävs en större satsning än så, att vara självförsörjande på krigsförband och materiel är dyrt, minst tre procent för att stå trovärdig mot omvärlden. Jag är glad att Moderaterna äntligen hittat tillbaka till sitt forna tänk om en stark försvarsmakt med en budget på två procent av BNP.
Låt mig avsluta med ett tidningsklipp från 1914, ett referat av K. P. Arnoldssons fredsutopier:
"Utgångspunkt för föredraget var frågan, vad har hänt? Frågan besvarades att vi inte har haft någon fiende på hundra år då vi har slutat upp med att kriga. Oväsendet om det farliga världsläget är endast blå dunster och världskriget skall med all sannolikhet utebli. Ett anfall från Ryssland ansåg talaren osannolikt, då det skulle vara ett anfall på det samlade Europa och följaktligen inte bli av. Ryssland kommer snarare att falla samman och krossas under sin egen tyngd. Rustningsraseriet i Sverige vore en återgång till barbariet och dess talesmän är vildar, att avstå från rustningstävlan vore detsamma som att minska krigsfaran, ansåg talaren".
Fyra månader senare utbröt första världskriget.
Alla länder har en armé, sin egen eller någon annans.