Skogsindustrin annonserar nu i tidningarna om att ca 70 procent av Sverige täcks av skog. Detta är inte sant. Det korrekta är att ca 70 procent av den svenska landytan täcks av träd. Men delar av detta är inte skogar, utan trädplantager.
Det vore bra om fler lärde sig skilja mellan vad som är en skog och vad som är en plantage. Plantagerna består av i stort sett enbart en sorts träd, de har samma ålder, samma storlek.
I en skog finns däremot olika arter av träd, tallar, granar, björkar, aspar , rönnar, vidare har träden olika ålder, olika storlekar. Till trädplantager räknas oljepalmsodlingarna i Sydostasien, eukalyptusplantager i Brasilien, Radiata tallplantager i Australien, men även tallplantager i norra Sverige.
Det är viktigt att skilja mellan skogar och plantager, eftersom skogarna kan ge oss många värden som plantagerna inte klarar. Skogarna ger oss sågvirke, papper, upplevelser. Skogarna bidrar även med andra tjänster. De renar vattnet, lövförnan bevarar markens bördighet, man kan jaga älg och annat vilt, plocka bär, de behövs som betesmarker för renar.
Merparten av detta förstörs vid omvandlingen till plantager. En stor del av fågelarterna slås ut. Förutsättningarna för att jaga minskar när viltets foder, olika lövträd och buskar, systematiskt röjs bort. Omvandlingen av skogar till plantager är huvudorsak till att arealen vinterbetesmarker för renar minskat med 30-50 procent. De senaste decenniernas brunfärgning av sjöar och vattendragen kan bero på att enbart barrträd planterats. Avsaknaden av lövträd minskar möjligheterna till biobränslen. Det är således ytterst allvarliga skador som omvandlingen av skog till plantager orsakar. Om man färdas längs vägarna i Norrland framgår tydligt vad som hänt. Norr om Umeå, i trakterna av Sävar, Botsmark, Robertsfors, Storsävarträsk, Ekträsk, har uppskattningsvis ca 70 procent av de tidigare skogarna överförts till rena tallplantager. Även i delar av Västerbottens inland och i Norrbotten sträcker sig ofta monokulturerna mot horisonten, endast kring myrarna finns skog kvar. I andra delar av norra Sverige är ingreppen mindre omfattande än så länge. Jag gjorde en beräkning utifrån Riksskogstaxeringens data som visade att år 2010 hade ca 30 procent av skogarna norr om Dalälven omvandlats till tallplantager. Ska detta få fortsätta?
Det är främst långfibrigt massvedsvirke till framställning av kartongpapper som tallplantagerna skulle kunna bidra med. Men det är inte säkert att ens det kommer att fungera i längden. I början av 2000-talet drabbades nämligen många tallmonokulturer av svampangrepp. Plantagerna blev rödfärgade av Greminiella-svampens angrepp och dog. Tallarna i intilliggande skogar med olika trädarter klarade sig bättre, eftersom greminiellasvampens spormoln späddes ut av de andra träden som är immuna mot dessa angrepp. Med ett framtida varmare klimat kommer risken för Greminiella-angrepp att öka. Då slås sannolikt tallmonokulturerna ut.
Vad kan då göras åt problemet? Som privat skogsägare bör man vara på sin vakt mot virkesuppköpare. I det ”paket” som dessa erbjuder ingår nämligen, utöver avverkning av skogen, ofta även plantering av hygget, överföringen till monokultur. Den myndighet som handhar skogsbruksfrågor, Skogsstyrelsen, har börjat informera i sin tidning och på möten om värdet av att efter avverkningar återbeskoga med blandskogar. Detta får ses som en mycket viktig dellösning på problemet. Det finns nämligen ingen lag som säger att man behöver plantera hyggen efter avverkning. Det som står i skogsvårdslagen är att någon form av åtgärd för återbeskogning ska ha vidtagits inom tre år efter en kalavverkning. Vidare att man ska ha ett visst antal av plantor på hygget, i merparten av norra Sverige, ca 1 500 – 2 000 per hektar efter tio år. På vilket sätt dessa kommit dit är upp till markägaren att avgöra. Det kan ske på många andra sätt än genom plantering.
En stor studie visade att på kalhyggen, utan fröträd, hade i snitt ca 7 200 plantor per hektar kommit naturligt tio år efter avverkningen, varav ca 3 000 var barrträd. Om man sparar fröträd ökar mängden plantor ytterligare. Numera är det vanligt att mindre träd lämnas orörda vid avverkning. Detta är mycket bra eftersom de kan ingå som en del i den nya skogen. Men ibland blir det luckor i den naturliga föryngringen, då kan man kompletteringsplantera i dessa.
Om man väljer att plantera fungerar det ju att köpa in både gran och tallplantor och sedan ta med en grankasett och en tallkasett när man går ut på hygget. Man bör då inte som nu ståndortsplantera utan i stället blandskogsplantera. Plantorna bör sättas glest, inte som nu med ca 2, 5 m avstånd, utan med ca 5 m avstånd. På så sätt lämnas större ytor fria för att ge plats för de trädarter, vårtbjörk, sälg, asp, rönn, som naturligt etableras. Om man sedan sparar flera av dessa vid röjning och gallring kan man återfå en skog i stället för en plantage.
Även om det i början finns andra träd än barrträd, kan merparten av dessa gallras ut så att kvalitetsdanade stortallar och även stora granar, som ger bra timmer, blir kvar i slutet av omloppsperioden. Mitt förslag innebär att det över tid finns blandskogar med många lövträd i vissa delar av skogslandskapet, medan andra domineras av grövre tallar och granar. Fler ekologiska tjänster skulle kunna uppnås jämfört med dagens modell där det enbart finns tall i olika åldersstadier överallt. Så följ inte råden från virkesuppköparna, skapa inte monokulturer! När det gäller skogsbolagen, Holmen, Sveaskog, SCA, med flera är det mer problematiskt. De som styr skogsskötseln i dessa bolag har nämligen ofta gått likartade utbildningar som virkesuppköparna. Men kanske kan de mindre skogsägarna visa vägen för de stora bolagen?