Tuffa år i den globala ekonomin har satt sina spår i Sverige och i många andra länder. Krisen har till den största delen drabbat dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Samtidigt har utanförskapet – andelen vuxna som lever på olika sociala ersättningar – minskat rejält och är nu lägre än det varit någon gång sedan 1990.
Utanförskapet hotade enskilda människor som slogs ut för gott, men också hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Arbetslinjen – att alla som kan försörja sig själva genom arbete också gör det – är förutsättningen för att vi generöst ska kunna hjälpa dem som inte kan arbeta.
År 2006 levde var femte svensk i arbetsför ålder på sociala ersättningar, totalt över en miljon människor. Många levde i ofrivillig passivitet. Svartarbete var utbrett. Som mest, år 2005, hade Sverige 550.000 förtidspensionärer och samma år förtidspensionerades 73.000 svenskar. Allt detta var mindre än tio år sedan och det var inte hållbart, varken ekonomiskt eller mänskligt.
Mycket har hänt sedan dess. Framför allt har de långa sjukfallen blivit färre. Sedan hösten 2006 har de halverats i riket. I Norrbottens län har de långa sjukfallen minskat med hela 70 procent mellan oktober 2006 och oktober 2013, samtidigt som antalet nya förtidspensionärer minskat med 35 procent under samma period.
I dag och imorgon besöker jag bland annat Inre kraft i Boden och Kalix kommun för att få mer kunskap om hur man arbetar med att minska utanförskapet och öka sysselsättningen. Att sprida välstånd till fler är helt centralt och det kan vi göra genom att skapa arbetstillfällen också för dem som av olika anledningar har svårare att få jobb.
Samtidigt måste svensk välfärdspolitik skötas omsorgsfullt och ansvarsfullt. Få områden lämpar sig lika illa för överbud och slarvighet. Inför valårets välfärdsdebatter har vi därför respekt för att Alliansen och den rödgröna oppositionen har olika syn på skatter och bidrag. Vägvalet för framtiden avgörs i höstens val. Men ett val kräver ärlighet. Höjda bidrag och slopade tidsgränser i sjukförsäkringen får allvarliga ekonomiska konsekvenser. Det visar tidigare erfarenheter.
Man kan inte heller avstå från den viktiga prioriteringen mellan resurser till bidrag, och resurser till välfärdstjänster som skola och sjukvård. Här finns inga genvägar: oppositionen måste före valet redovisa hur en gemensam skatte- och bidragspolitik ska se ut. Hur ska de betala för bidragshöjningarna? Och hur många fler ska förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden?
Välfärd börjar med arbete och företagande. Bara så kan de allra flesta både stå på egna ben och samtidigt bidra med skatteinkomster till det gemensamma.
Vi måste därför fortsätta arbeta för att fler människor får rätt stöd och bättre rehabilitering, så att man kan gå från sjukskrivning till jobb. ”Alla behövs” är inte bara en slogan, utan ett samhällsbärande värde. Alla kan bidra med något och om alla ska kunna bidra med något så behövs också alla sorters jobb.