2014 var det värsta året på tolv år när det gäller drunkningsolyckor. Bara här i Norrbotten drunknade nio personer. Dessa mardrömsnivåer är inte acceptabla. Sverige måste anta en nollvision för antalet drunkningsolyckor. Denna vision måste kompletteras med en tydlig handlingsplan för hur detta ska bli verklighet, skriver Karin Brand och Ann Wallbom Fagraeus generalsekreterare och ordförande på Svenska Livräddningssällskapet.
För ett par dagar sedan publicerade vi sammanställningen av antalet omkomna genom drunkning under 2014. De 137 omkomna under 2014, varav nio i Norrbotten är det högsta antalet drunknade sedan år 2002. I somras var antalet omkomna genom drunkning exakt lika många som antalet döda i trafiken - 82 personer.
Soliga och varma somrar, som vi haft såväl 2013 som 2014, innebär att fler människor ger sig ut i naturen. Badgästerna blir fler, likaså de som ger sig ut med båt, kanot och för att fiska. Men ska det behöva kosta människoliv? Absolut inte. Okunskap är farligt. Inte vatten.
1997 beslutade Sveriges riksdag att en nollvision ska gälla för antalet döda i trafiken i Sverige. Sedan 1997, då nollvisionen för trafiken fastslogs, har antalet omkomna nära halverats från omkring 550 till 290 personer.
Genomför vi motsvarande räkneexempel för drunkningar, ser vi att siffran sjunkit med cirka 15 procent, från omkring 140 till 120. Om utvecklingen istället hade motsvarat den inom trafiken, hade antalet omkomna genom drunkning i dag legat på cirka 80 personer. Vi hade sparat omkring 40 liv, varje år.
Det drunkningsförebyggande arbetet är ett otroligt brett arbete och spänner över många kompetensområden. När det gäller simkunnigheten krävs det hårdare krav på uppföljning i skolan, ett bättre klimat för att driva simskolor samt breda informationskampanjer. Inom vattensäkerhet behövs tätare uppföljning i kommunernas systematiska vattensäkerhetsarbete och regelbunden utbildning och fortbildning av personal. Och inom livräddning är det avgörande att bredare utbilda inom hjärt-lungräddning vid drunkning, samt att fler stränder måste bevakas av utbildade livräddare under säsong.
För att på allvar utmana den negativa trenden måste styrande politiker tänka om och göra en seriös prioritering av frågan. Det är därför helt nödvändigt att:
1) Anta en nollvision för antalet omkomna genom drunkning.
Detta skulle vara en ovärderlig markering och vara första steget för att staka ut vägen för många myndigheter, organisationer och företag som arbetar med dessa frågor.
2) Anta en nationell plan för hur arbetet ska koordineras.
Med en genomtänkt nationell plan, skulle arbetet konkretiseras och koordineras vilket skulle ge ett ökat incitament för samarbete mellan berörda myndigheter och de ideella organisationer som på olika sätt verkar drunkningsförebyggande.
Karin Brand,
generalsekreterare Svenska livräddningssällskapet
Ann Wallbom Fagraeus,
ordförande Svenska livräddningssällskapet