Under lång tid har bilden av skolan varit att det är en skola i kris. Förtroendet för lärar- och skolledarprofessionerna har minskat i takt med att den statliga kontrollen har skärpts kraftigt under åren 2010-2014.
Inom skolans värld råder, precis som inom många andra offentliga förvaltningar, den styrning som brukar kallas för new public management. Den bygger på näringslivets styrmodeller som handlar om att sätta upp mål, oftast ekonomiska, som lätt låter sig förstås, mätas och utvärderas.
Det kan tyckas logiskt att staten äger målsättningen (vad), att huvudmän och verksamheter äger tillvägagångssättet (hur) och att staten sedan kontrollerar att verksamheterna gör vad staten sagt. Men när mål ska skrivas för verksamheter som har till uppdrag att arbeta med utveckling av hela människor blir målen så många, så komplexa och så tolkningsbara att ingen riktigt vet var uppdraget börjar eller var det slutar.
Därför har införandet av new public management lett till en orimlig arbetsbelastning i skolan genom utökad administration, otydligt uppdrag och oro för reprimander i samband med externa kontroller. Detta bidrar starkt till att lärare är mer sjukskrivna till följd av psykisk ohälsa än andra yrkesgrupper. Det har också fått till följd att såväl lärare som skolledare i alltför hög grad väljer att byta yrkesbana. Det är djupt problematiskt när vi samtidigt ser att behovet av utbildad personal inom skolan kommer att öka kraftigt de kommande åren till följd av stora pensionsavgångar.
Flera av de reformer som genomförts under de senaste åren har goda avsikter men sammantaget bidrar deras kontrollerande karaktär till att undergräva förtroendet för skolans professioner. Som exempel kan nämnas skolinspektionen och utbyggnaden av de nationella ämnesproven.
Skolinspektionen inrättades med syftet att öka rättssäkerheten och garantera kvaliteten i landets skolor. Men att på Skolinspektionsvis lämna uteslutande negativ kritik stärker varken människor eller organisationer. Tvärtom riskerar det att bryta ner dem. I bästa fall leder den sortens feedback till rädda och pliktskyldigt utarbetade utvecklingsförslag som lätt stannar vid att vara pappersprodukter. I alla händelser är det tydligt att tillsyn som utövas på ett sådant sätt bryter ner förtroendet för, och självförtroendet hos, skolans professioner.
De nationella ämnesproven skapades också med goda intentioner vad gäller skolornas likvärdighet. Införandet av fler och mer omfattande nationella ämnesprov har dock skickat den tydliga signalen till huvudmän, skolledare och lärare att de måste kontrolleras oftare.
De senaste årens utökade externa kontroll, som utöver inspektion och ämnesprov tar sig uttryck som lärarlegitimation, tidigare betyg och skolranking, kräver också en utökad administration. Risken är uppenbar att fokus riktas mot att göra det den externa kontrollen fokuserar på snarare än det skolans personal bedömer att verksamheten behöver.
Skolan behöver åter bli en attraktiv arbetsgivare för att kunna locka till sig kompetent och driftig personal. En del i detta är att se över hur skolan styrs och begränsa den externa kontrollen, det är viktigt för att stärka läraryrkets status.
Linus Sköld,
riksdagsledamot (S)