Svar på debattinlägget ”Löfvens nya luftslott” av infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i NK den 7 februari.
Catharina Elmsäter-Svärd menar i sitt debattinlägg att Socialdemokraterna genom en eventuell kommande lastbilsskatt ska finansiera byggandet av Norrbotniabanan, men tanken med den skatten är nog snarare att försöka styra över framförallt godstrafiken till det mer miljövänliga rälsalternativet.
Catharina Elmsäter-Svärd skriver vidare att ”det är endast genom ordning och reda i de offentliga finanserna och satsningar på fler i arbete som vi skapar resurser till infrastrukturen”. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är bland annat genom satsningar på infrastrukturen, det vill säga byggandet av nya ärnvägar, men även bostäder, som vi skapar fler jobb och därmed möjliggör för både gods och människor att lätt och snabbt förflytta sig till/mellan kunder, bostadsort och jobb.
Liksom staten vid slutet av förrförra seklet lånade kapital till byggandet av både Norra stambanan och stambanan genom övre Norrland från Ånge till Boden, så är det min mening att staten även i dag bör finansiera detta stora infrastrukturprojekt genom upplåning.
Byggandet av Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå beräknas kosta cirka 25 miljarder kr. Av den summan har cirka 30 procent utlovats av EU för att fullfölja den så kallade Bottniska korridoren. Regeringen, med Anders Borg i spetsen, kräver att landsting, kommuner och företag ska delta i finansieringen av banan, trots att regeringens egna finanspolitiska råd, Riksbanken samt i stort sett en enig ekonomkår vill se en betydligt mer expansiv ekonomisk politik.
Jag tror att de flesta inser de enorma fördelar för företag, privatpersoner och miljö som byggandet av Norrbotniabanan skulle innebära, men Anders Borg med sin anorektiska ekonomiska politik, lånar hellre till skattesänkningar än till produktiva investeringar.
Sveriges BNP uppgick förra året till drygt 3.500 miljarder kronor, varav statsskuldens andel, i relation till BNP, ligger på mellan 35 och 40 procent. Man brukar säga att cirka 60 procent brukar vara en gräns man inte bör överskrida. Då Sverige tidigare hade det besvärligt låg statsskulden på 80 procent av BNP, men på grund av. eurokrisen och låg ränta på svenska statsobligationer skulle staten nu kunna låna pengar till investeringar väldigt billigt.
Som jämförelse kan nämnas att Greklands statsskuld uppgår till nästan 160 procent av BNP.
Utifrån ovanstående kan var och en räkna ut att för Sverige finns det ett teoretiskt utrymme på drygt 20 procent, det vill säga cirka 700 miljarder kronor, som staten till obetydlig ränta kan låna upp till produktiva investeringar.
Norrbotniabanan kostar cirka 25 miljarder kronor att bygga.
Sverige har här ett gyllene tillfälle att rusta upp miljonprogrammet, bygga järnvägar, bostäder och vägar. Det skulle ge jobb, öka statens intäkter – och göra landet offentliga finanser långsiktigt starkare.