Före utgången av år 2017 ska Storbritannien folkomrösta kring framtiden för det brittiska medlemskapet i EU, i enlighet med det löfte som premiärminister David Cameron utfäste inför det brittiska parlamentsvalet, som av en händelse inträffade på Europadagen, den 9 maj, i år.
Det Cameron inte tänkte på när han gjorde utfästelsen är att två år i det politiska livet är en mycket lång tid, under vilken det hinner uppståstor osäkerhet, framför allt inom näringslivet, som till stor del är beroende av EU:s inre marknad. Stora banker som Citigroup, Morgan Stanley, Deutsche Bank, Goldman Sachs, ja till och med brittiska HSBC sägs just nu utreda möjligheterna att flytta sina kontor till andra europeiska andra länder, såsom grannlandet Irland, Frankrike eller Tyskland, om valutslaget blir att folket säger nej till ett fortsatt EU medlemskap.
Osäkerheten är skadligare för ekonomin än folkomröstningen i sig. Därför bör Cameron snarast utlysa ett datum, så att ja- och nej kampanjerna kan starta och debatten ta fart.
Frågar man de unga britterna är inställningen solklar. 69 procent av 18-29-åringarna vill förbli medlemmar av EU, medan 25 procent vill lämna, jämfört med ålderskategorin 50 plus, där bara 48 procent säger sig vara för och 43 procent emot. Slår man ihop hela den röstberättigade befolkningen säger sig 55 procent vilja rösta för att förbli i EU, medan endast 36 procent skulle rösta emot, enligt en undersökning från i början på juni gjord av Pew Research Center. Och stödet för att förbli medlemmar i EU har ökat konstant sedan 2012. Ironiskt nog tycks befolkningen bli allt mer övertygade om att EU-medlemskapet gynnar dem, i takt med att deras premiärminister initierar folkomröstningar och omförhandlingar av EU-medlemskapet.
Det är tydligt att unga européer inser att en trygg och framgångsrik framtid bäst skapas genom ett ännu mer fördjupat europeiskt samarbete. Unga debatterar inte huruvida man ska lämna eller stanna kvar i unionen, utan snarare hur vi bäst effektiviserar och vidareutvecklar EU. Och de vill uppenbarligen vara med och ge sina bidrag, samtidigt som de inser att den egna arenan att agera på växer genom medlemskapet.
Innan Storbritannien folkomröstar vill Cameron först omförhandla EU-medlemskapet. I dag är landet varken medlem av eurozonen eller Schengensamarbetet. Dessutom har man ett permanent undantag från EU:s gemensamma lagar kring allt som rör rätts- och inrikesfrågor samt en stor EU-rabatt som till och med de fattigaste medlemsländerna idag kompenserar för. Ändå vill de distansera sig ännu mer. Cameron vill bland annat införa inskränkningen av den fria rörligheten inom EU för EU-medborgare, begränsa den Europeiska domstolens befogenheter och ge de nationella parlamenten makt att blockera gemensam EU-lagstiftning.
Som liberal är det för mig självklart att EU inte bör vika ner sig och ge efter för Camerons krav. Ett Europa med öppna dörrar mellan medlemsländerna och mot vår omvärld är nyckeln till vår välfärd och skulle vi börja införa begränsningar och undantag riskerar vi att urholka den gemensamma styrka som finns i detta gemensamma politiska projekt.
Jag är övertygad om att det brittiska folket tillsammans med EU:s institutioner kan övertyga Cameron att det ligger i Storbritanniens intresse att förbli medlemmar i EU. För i globaliseringens tid är inget land framgångsrikt på egen hand. Det är dags att Storbritannien byter sida från att ses som en del av Europas problem, till att vara en del av dess framtida lösning.
Cecilia Wikström (FP),
Europaparlamentariker