Under de senaste sex, sju årtiondena har hela befolkningar i västländerna, däribland Sverige, blivit rika. Varenda svensk har numera högre levnadsstandard än kungar hade för några hundra år sedan om man räknar sådant som att överleva barndomen, att få behålla tänderna efter fyrtio års ålder, att slippa oroa sig för missväxt och att åka på solsemester mitt i vintern.
Detta är det märkvärdigaste som hänt mänskligheten. Och det får konsekvenser som nu börjar bli alltmer uppenbara, till exempel i skolans värld.
Men vi kan börja med att fundera över vad som låg bakom västvärldens enastående framgångar, vilket jag gjort i en nyutkommen bok med titeln Min Oro. Då framträder bilden av en märkvärdig och helt oplanerad kombination av utvecklingsfrämjande förhållanden: rättsstaten med anor sedan Magna Charta på 1200-talet; ett antal märkvärdigt ansvarskännande och självkontrollerande eliter, till exempel lärare, universitets professorer, läkare, och advokater; näringsfrihet, äganderätt och rimligt hederliga ämbetsmän. Men viktigast för framstegen var sannolikt det säregna och välgörande paket av attityder och värderingar som kom att känneteckna dessa länder, hederligheten, ansvaret för familjen, respekten för nästan, driftigheten, ambitionen och upptäckarglädjen. När dessa fundamenta, som uppstod utan någon plan eller styrande vilja, fanns på plats kunde den fantastiska utvecklingen sätta igång.
I och med denna metamorfos har människorna så småningom bytt attityder och värderingar. Nu handlar det inte om överlevnad utan om individuellt självförverkligande.
Det får följder på alla områden, inte minst just inom skolan. Föräldrar som ska förverkliga sig själva abdikerar från föräldraansvaret och överlämnar det till skolan. Barnen vill inte underkasta sig några auktoriteter och lärarna har förlorat sin självsäkerhet och gamla kåranda (vartill politiker och administratörer genom årtiondena kraftfullt bidragit genom att detaljstyra lärarna och tvinga på dem dumma pedagogiska teorier).
Denna nya mentalitet förminskar politikernas möjligheter att vidta verkningsfulla åtgärder. Vem som än är utbildningsminister har hon inte verktygen att påverka attityder och värderingar. Det finns inga reglage på ministerns ämbetsrum där hon kan ställa in lärarnas status, elevernas flit eller föräldrarnas vilja att plugga med sina barn.
Vilken skillnad mot för femtio år sedan, när föräldrarna tog ansvar, barnen lydde och lärde och lärarna var en aktad och respekterad yrkeskår med löner som riksdagsledamöter! Då var det lätt att bedriva utbildningspolitik. Det var bara att bygga en skola och anställa lärare, sedan gick det av sig själv.
De nya problemen gäller inte bara skolan. Skolan är toppen på ett isberg.
Politikens villkor och förutsättningar är därmed nya. Välfärdsstaten byggdes för ett folk med fattigdomens strama värderingar, inte för ett folk som tycker sig har självklar rätt till ett fullserviceliv, om så behövs på andras bekostnad. Politiken måste lära sig att tänka i nya banor.