Folkomrösta om Luleå kommuns planer på skolsammanslagningar och skolnedläggningar
Kommunaliseringen av skolväsendet drevs igenom av den socialdemokratiska regeringen genom riksdagsbeslut 1989 och 1990. Dessa beslut har varit en starkt bidragande orsak till skolans katastrofala utveckling med år efter år av fallande kunskapsresultat. Kommunaliseringen har även varit ödesdiger för Sveriges landsbygd på grund av skolnedläggningar och som en följd därav starkt försämrad samhällsservice. Staten borde därför snarast återta huvudmannaskapet för skolan om honnörsord som "Hela Sverige skall leva" ska ha någon som helst trovärdighet.
Det som skett sedan kommunaliseringen är att kommunerna använder skolan som budgetregulator där argumentet för förändringar i de allra flesta fall är att skolan går back. Ett mycket märkligt påstående. Den kommunala skolan är inget företag som kan gå back eller med vinst. Förändringarna av kommunernas skolstruktur baseras på bristfälliga utredningar som inte tar hänsyn till alla de konsekvenser som en skolnedläggning medför.
Möjligheterna att behålla och utveckla en levande landsbygd negligeras. Den by som tappar sin skola är inte attraktiv för unga familjer och är därmed på sikt mer eller mindre dödsdömd. Den ständigt pågående utarmningen av landsbygden bland annat på grund av skolnedläggningar är, särskilt i dagens mycket labila och oroliga världsläge, synnerligen allvarlig och måste få ett stopp. Basen för vår mat produceras på landsbygden inte i någon stadskärna. Ett faktum som de som okritiskt förordar fortsatt urbanisering borde ha klart för sig. De människor på landsbygden som arbetar med att förse oss alla med livsmedel och andra produkter har självfallet rätt till närbelägna bra skolor för sina barn och fungerande samhällsservice.
Vid EU-inträdet 1995 var cirka 75 procent av all mat som konsumerades i Sverige producerad i Sverige. Sedan dess har andelen minskat till cirka 50 procent. I vår del av landet är självförsörjningsgraden ännu lägre. Antalet sysselsatta i livsmedelsindustrin har från 2000 till 2013 minskat med 41 000 personer. Sverige har i dag tyvärr inget mål för självförsörjning. Det borde därför vara självklart att det nu är viktigare än någonsin att den landsbygd vi har kvar bevaras och utvecklas. Vi måste se till att vi så långt det är möjligt har en robust, långsiktigt hållbar och miljövänlig matproduktion i vårt närområde. Den självförsörjningsgrad vi har nu är alldeles för låg och bör höjas väsentligt.
En aspekt som hittills inte alls debatterats är den förmögenhetsomfördelning som sker när landsbygden ständigt utarmas och befolkningen tvingas in till städerna. Fastigheter på landsbygden sjunker kraftigt i värde och fastigheter i städerna stiger kraftigt i värde. Denna omfördelning av kapital från landsbygd till stad borde någon nationalekonomisk institution närmare belysa.
Luleå kommun planerar nu att mycket snabbt driva igenom exceptionella förändringar av skolstrukturen med beslut i kommunfullmäktige den 4 april 2016. Denna fråga är mycket stor och berör på ett eller annat sätt alla kommunmedborgare. Häpnadsväckande nog tycks konsekvenserna för de barn som berörs inte ha beaktats i särskilt hög grad. Inte heller den fortsatta utarmningen av kommunens landsbygd har beaktats. Kommunens främsta argument för förändringarna är bristen på och konkurrensen om behöriga lärare. Lärarproblematiken i Sverige beror i huvudsak på politisk klåfingrighet vilket medfört att yrkesrollen urholkats och yrkets status inte är vad den borde vara, urusel löneutveckling med tanke på vilken utbildning lärarna har, inga eller små möjligheter att göra karriär samt mycket påfrestande arbetsmiljö i klassrummen med stora klasser, oordning med mera. Att kommunen skulle bli mer attraktiv som arbetsgivare för behöriga lärare genom att skapa ett antal stora skolor finns det många skäl att starkt ifrågasätta. Långt viktigare är till exempel rejäla lönehöjningar samt att återupprätta yrkets status.
Kommunens planer har mött starkt motstånd från många kommunmedborgare. Mängder av argument mot planerna har framförts i debattartiklar och manifestationer. Ett viktigt konstaterande är att den socialdemokratiska majoritet som tillsammans med Miljöpartiet nu styr kommunen i sitt handlingsprogram 2014-2018 framtaget inför valet 2014 inte nämner någonting om denna mycket stora förändring av skolstrukturen. Noteras kan också att andra stora frågor som Luleboaffären inte heller nämns i handlingsprogrammet. Valutgången hade med stor sannolikhet blivit en annan om dessa planer hade redovisats i Socialdemokraternas valmanifest eller i valrörelsen. Något politiskt mandat värt namnet för en så omfattande förändring av skolstrukturen som nu planeras har inte den nu styrande majoriteten.
Kommunmedborgarnas åsikt bör klargöras genom en folkomröstning när ett färdigt planförslag föreligger alternativt i samband med valet 2018. Folkomröstning kan ske om minst 10 procent av de röstberättigade kommunmedlemmarna väcker frågan. Initiativet skall vara skriftligt. Se kommunallagen 1991:900 5 kapitlet 23 paragrafen.
Kommunen hade i senaste valet 2014 60 900 röstberättigade och 2 262 röstberättigade utländska medborgare. Det vill säga cirka 6 300 namn krävs för att kommunfullmäktige ska tvingas besluta om folkomröstning. På kort tid har cirka 3 000 namn samlats in. Med tanke på skolfrågans dignitet och att den påverkar hela kommunen torde det därför inte vara någon omöjlig uppgift att samla in de namnunderskrifter som krävs.
Oppositionspartierna har här en möjlighet att hjälpa till. En folkomröstning tvingar fram en allsidig belysning av för- och nackdelar med skolförslaget.
Om inte en fråga av den här storleken blir prövad i ett val finns det skäl att fråga sig om begreppet demokrati avskaffats i Luleå kommun.
Jan Nilsson, Bensbyn