Sverige är ett av världens fritidsbåtstätaste länder och båtlivet en av våra största folkrörelser. Den vattennära företagsamheten är stor och växer. Dock råder det inget tvivel om att våra hav mår dåligt. I mätning efter mätning kan vi konstatera att halterna av giftiga ämnen stiger i våra vatten.
Båtlivet och turistnäringen är en till viss del bidragande orsak vilket gör att båtägarna och båtklubbarna ska vara med och ta ansvar. Aktörer inom det aktiva båtlivet vill tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten (HaV) finna och upprätta miljömål och riktlinjer. Båtlivet bör och vill inte vara enbart en del av problemet, utan vill och kan vara en del av lösningen.
De som vistas på och i anslutningen till sjön och kusten har en gemensam hjärtefråga, oavsett om det som driver dem är arbete och näring eller fritid och rekreation, nämligen den om havets välmående och fortlevnad. Kunskapen och lärdomen finns rimligtvis därför att inhämta hos de som vistas närmast elementet för den aktuella frågan.
I detta fall handlar det om haven och kusterna och det svenska båtlivet är inte bara villigt att dela med sig av sin kunskap. Det står överst på deras dagordning att tillsammans med staten upprätta de riktlinjer och miljömål som låter oss fortsätta avnjuta de tillgångar som finns i våra sjöar och kuster.
# I dag omsätter båtlivet årligen omkring 15 miljarder kronor och genererar uppemot tre miljarder enbart i moms till statskassan.
# Båtfararna spenderar 1,2 miljarder på mat, dryck och restaurangbesök. Vilket ger jobbtillfällen och ökar omsättningen för lokala restauranger och handlare.
# Båtlivet betalar omkring 585 miljoner kronor årligen i drivmedelsskatt. Som en av våra största folkrörelser bidrar båtlivet med oerhört mycket mer än så. Det handlar om omistliga värden som det är svårt att beskriva i ekonomiska termer. Samförstånd råder med de svenska miljöorganisationer som anser att något borde göras gällande nedsmutsningen av våra vatten och hav. Låt oss som tillsammans rår om dessa ovärderliga tillgångar upprätta miljömål - men låt oss undvika att det fastnar vid att bli en teknikfråga.
I fallet med förbudet mot giftiga bottenfärger har det blivit just så. En av lösningarna som presenterats för detta är spolplattor. HaV har utfärdat riktlinjer för krav som kommunerna bör ställa på spolplattor för rengöring av båtbottnar.
Många kommunala miljökontor har tagit fasta på HaV:s riktlinjer och gjort dem till tvingande regler. Detta innebär stora investeringar för en insats med tveksam verkan. Investeringar som dessutom kommer att bli helt onödiga inom några år när vi får fram nya, mindre miljöbelastande bottenfärger. De ideellt drivna klubbarna kan komma att behöva investera upp mot 400 000 kronor, något som givetvis båtägaren i slutänden får betala. Helt i onödan. Förhållandena är mycket olika runt våra kuster och sjöar. Olika områden, båttyper och storlekar kräver sannolikt olika beväxningsbehandling och därmed måste myndighetskraven utgå därifrån.
Det är varken lönsamt eller klokt att samma standard ska finnas längs hela våra kuststräckor, alltså även längs Norrlandskusten och insjöarna där giftiga bottenfärger är förbjudna och det därför saknas rimliga skäl att uppföra spolplattor.
Sådana omotiverade krav innebär inte bara en stor och helt omotiverad ekonomisk belastning för landets båtägare och den befintliga och potentiella maritima näringsverksamheten. Alla regelverk som inte är teknikneutrala riskerar dessutom att snabbt bli obsoleta. Det riskerar dessutom att undergräva förtroendet och legitimiteten för miljöpolitiken som helhet.
Nu när riktlinjerna varit aktuella för revidering har representanter för båtlivet till HaV inkommit med väl underbyggda tankar om hur dessa riktlinjer bättre skulle kunna vara lämpade för ändamålet. Hur riktlinjerna skulle göra mer nytta genom att bli miljömål i linje med miljöorganisationernas vision i frågan, och inte fastna vid att bli en orättvis teknikfråga med liten långsiktig verkan.
Myndigheterna, miljöorganisationerna och båtlivets representanter bör enas om hur det ska ageras i denna och andra frågor som rör aktivitet på och vid våra hav. Annars kommer enskilda kust- och sjönära kommuner med svag ekonomi att drabbas hårt om vi på ett kortsiktigt vis låter detta bli en fråga om teknik snarare än enas om långsiktiga miljömål.
Frågan är för viktig och konsekvenserna är för stora för att låta tjänstemännen med sina relevanta, men ofta alltför snäva perspektiv styra. Om inte näringsminister Mikael Damberg och miljöminister Åsa Romson, förmår lyftablicken och se vilken fantastisk resurs som båtlivet och den maritima näringen är för den svenska ekonomin och för sysselsättningen, står omistliga värden på spel. Det är först när alla drar åt samma håll och arbetar för det gemensamma bästa som vi kan nå de viktiga målen om rena hav och sjöar och en levande landsbygd.
Hans Rothenberg,
riksdagsledamot (M)