Ett land i Europa befinner sig i kris. I åratal har beslutsfattare av godtrogenhet och kanske brist på insikt blundat för realiteter och drivit utvecklingen mot avgrundens brant. Man har förlitat sig på ett medlemskap i en union och räknat med att man alltid kommer att få hjälp, även om man själv inte har mycket att bidraga med.
Nu verkar emellertid landets samarbetspartners ha tröttnat på det man uppfattar som att en liten nation i Europas utkant åker snålskjuts och låter andra dra lasset. Unionsbröderna ställer krav på att landet skall lösa sin egen del av den gemensamma uppgiften. Något som landets ledare finner svårt att göra på grund av det armod man själva och tidigare regeringar försatt landet i, varför man förhandlar fram och tillbaka utan att ha mycket konkret att komma med i form av egna åtgärder.
De ovanstående raderna skulle givetvis, om man läser genom ekonomiska glasögon, kunna läsas såsom handlande om Grekland och dess ekonomi. Men om man byter glasögon och läser ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv skulle raderna lika gärna kunna vara en beskrivning av Sveriges predikament i försvarsfrågan.
Ett antal svenska regeringar med olika partifärg har av okunskap och naivitet, men många gånger också troligen utifrån cyniskt risktagande och ekonomiska prioriteringar spelat bort landets möjligheter att möta militära hot likaväl som extraordinära påfrestningar i form av naturkatastrofer eller isolering.
Utifrån den hotbild som rådde under det sena 1990- talet och i början av 2000- talet var det helt riktigt att dra ned på totalförsvaret, men det var naivt och gränsande till inkompetent att göra neddragningarna så grundligt att man raserade förmågan till ett återtagande.
Vår militära förmåga är skrattretande låg och inte trovärdig varken hos vår egen befolkning eller hos någon annan betraktare. Vi ses inte som trovärdiga samarbetspartners i något läger och rent av som ett tomrum i det politiska spelet runt Östersjön. Det enda vi kan vara säkra på, i dagens instabila säkerhetspolitiska läge, är att om vi själva inte kan försvara vårt territorium kommer någon annan att göra det åt oss. Frågan är emellertid om man kommer vänta på en inbjudan från Sverige eller om man kommer oanmäld.
Sverige har inte heller något ekonomiskt eller psykologiskt försvar att tala om vilket innebär att mat och drivmedel snabbt kommer att ta slut vid en avspärrning. På samma sätt som på de bilder vi i dag ser på TV, kommer vår befolkning att bli sittande framför tomma affärer och stängda banker. Och därför också vara ett lätt byte för vem som helst som kan måla upp en bild av normalisering av vardagen och en snabb väg ut ur krisen.
Även om denna skulle innebära att vi måste avträda delar av vårt territorium eller vårt självbestämmande.
Sveriges ledare bör noga studera den grekiska krisen och dra slutsatser därav. Samma iver som man visade när man gjorde kollektivt självmål och avskaffade totalförsvaret för att ersätta det med, beklagligtvis ingenting, bör man nu kunna förväntas visa i arbetet med att åter bygga upp en nationell förmåga att möta krig, kris och andra påfrestningar på samhället.
Vårt lands ledare måste inse att det krävs konkreta manifestationer av viljan och förmågan att försvara landet, inte nyliberal valfrihetsideologi, ändlösa utredningar och urvattnade kompromisser där man går som katten runt het gröt runt exempelvis vägval i NATO- frågan. Det militärindustriella komplexets påverkan på försvarspolitiken och återinförandet av värnplikten.
Gör man det inte har Sveriges ledning, oavsett om det gäller politiker eller tjänstemän, ingen rätt att kritisera Grekland för då har man misskött vårt lands säkerhet på samma sätt som grekernas ledare genom åren hanterat sitt lands ekonomi.
Anders Karlsson
Bertil Kantola