Från Kiruna i norr till Trelleborg i söder har vi i dag stora möjligheter att kunna gå på bio. Det kan förändras på grund av att regeringen vill säga upp filmavtalet och höja momsen från sex till 25 procent på biobiljetter. Det skulle få förödande konsekvenser för biograferna.
Biograferna har en unik betydelse för filmkonsten och som mötesplats. Här får vi möjlighet att ta del av nya intryck, se nya saker och öka vår förståelse för sådant som händer eller har hänt i vår omvärld. I dag kan vi gå på bio till ett rimligt pris och utan att behöva resa långa sträckor. Det är bra. Kultur ska vara tillgänglig för alla.
Nu kan allt detta komma att raseras eftersom regeringen hastigt och oväntat deklarerat att det nuvarande filmavtalet, som tjänat Sverige väl, ska sägas upp i förtid. Marginalerna för många biografer, framför allt de i mindre städerna, är ytterst små och med regeringens förslag om chockhöjd moms skulle de tvingas stänga. Om det vittnar några av de remissvar som har inkommit till kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).
Med det nuvarande filmavtalet har intäkter från biobiljetterna gått via stiftelsen Filminstitutet för att finansiera bland annat produktion av ny svensk film. Nu riskerar Filminstitutet att läggas ner till förmån för en statlig myndighet. Det innebär att filmkulturen kommer att få stå med mössan i hand hos staten för att be om pengar. Det vore mycket olyckligt om så skedde, eftersom man då överger principen om en ”armlängds avstånd” mellan politiker och kulturutövare och därmed minskar kulturens oberoende ställning.
Låt mig göra en jämförelse. Stödet till idrottsrörelsen baserades tidigare på vinsten från Svenska Spel. Under första decenniet av 2000-talet såg idrottsrörelsen en kraftig ökning av stödet men den har avstannat i och med att systemet ändrades så att det i stället regleras i statens budget från år till år. Med den nya modellen som infördes 2011 har staten stärkt sin makt och förhandlingsposition gentemot idrotten som hamnar i underläge och blir beroende av politisk vilja. Nu riskerar filmkulturen att gå samma öde till mötes.
Jag sträcker därför ut en hand till regeringen. Låt oss återgå till förhandlingsbordet och hitta en lösning precis som vi har kunnat göra sedan det första filmavtalet ingicks år 1963. Dra inte undan mattan för Sveriges biografer. Vi vill kunna fortsätta visa film och vara en mötesplats för alla på många orter i vårt avlånga land.
Peter Fornstam,
ordförande Sveriges Biografägareförbund