Nu är det slutet av juni. Slutet på den månad när Norrbottens läns landsting förväntar sig att den kvinna från Rumänien som i den kalla Norrbottensvintern födde ett barn i en bil, på parkeringen utanför Sunderby sjukhus, ska betala en bit över 40 000 kronor. Hon försökte ta sig in på sjukhuset genom att knacka på dörrar, men kom aldrig in. Barnet föddes alltså i bilen. Det lilla barnet spenderade några dagar på sjukhus tillsammans med sina föräldrar. Sedan kom de dyra räkningarna.
Mamman från Rumänien saknar EU-kort, det kort som många av oss svenskar tycks ta för givet inför våra utlandsresor vi gör för nöjes skull. Mamman Alina-Elena Dima, vistas här i min stad, i min hemstad, för att tigga ihop pengar för att kunna försörja sig själv, sin familj, sina barn som finns kvar hemma i Rumänien. Hon saknar kortet som så många tycks tro att det bara är att be om, som om det vore en enkel sak för alla att bara hämta ut. Så är det inte. Ändå lever vi i samma världsdel. Vi är en del av samma europeiska union.
Varför skaffade hon det inte? Det måste man göra innan man ska resa? Om man inte "ids" skaffa kortet får man skylla sig själv. Det är några av de ord jag läst om detta fall. Hon fick skylla sig själv.
I den värld jag vill leva skyller vi inte oss själva för att vi fötts i ett land där förutsättningarna är helt andra än här, där rätten till EU-kortet för sjukvård i annnat EU-land inte är vår om vi inte haft ett jobb en viss tid. I mitt Norrbotten skuldbelägger vi inte den människa som sitter på den kalla hårda marken med en mugg framför sig och ber om människors hjälp. I mitt Norrbotten sträcker vi ut en hand på något sätt, på vårt sätt. Vi visar empati och medmänsklighet.
Det gjorde många, många Luleåbor, norrbottningar och människor från andra delar av landet i den stora insamling vi i Medmänniskor i Luleå var ansvariga för. Vi samlade in över 33 000 kronor till Alina-Elena Dimas sjukhusräkning, den som avsåg hennes egen sjukhusvistelse. Människor slöt upp, för varandra. För medmänskligheten. Vi betalade till slut in hela den summa som NLL begärde från Alina-Elena. Vi hade frågat landstinget, är detta allt? Finns det någon mer räkning som ska betalas? Svaret var tydligt. Detta var allt. Det fanns ingen mer räkning. Alina var införstådd med att hon nu skulle bli skuldfri.
Det var inte sant. Det fanns mer. Alina-Elenas kostnader för sin egen sjukvård och vistelse på sjuhuset var betalad, men nu skulle minsann den nyfödda bebisens dagar på sjukhuset betalas. Vi var två personer från Medmänniskor i Luleå som frågade hur detta kunde gå till, att den räkningen hade kunnat missas-trots att vi frågat. Vi hade lämnat olika fakturanummer och vi hade lämnar det rätta personnumret. Vi fick båda svaret: "Det har skett ett litet misstag."
Ingen hade hittat den räkningen trots att de letade och förklaringen kom - och visst förvånade det oss. Vi fick höra att de hade ställt fakturan på barnet, själva medvetna om att de inte får fakturera barn. Men så hade det blivit. Ett litet misstag. På 43 800 kronor.
En kvinna hade låtits tro att hon skulle bli skuldfri, men ett litet misstag förändrade det hela så väldigt fort. Tre dagar på sjukhus för ett litet nyfött barn. 43 800 kr för en kvinna som tigger.
Norrbottens läns landsting - tänk om! Bortse från den räkningen för det lilla barnet. Hands up. Ni gjorde ett misstag. Ett stort, stort misstag. Stå för det och bortse från fakturan. Ni har överhuvudtaget inte ens omprövat ärendet. Ni kan om ni vill. Ni har möjlighet att likställa Alina-Elena som en papperslös. Ni kan luta er mot Socialstyrelsens förtydligande kring lagen om vård för papperslösa. Det är det enda rätt i det här fallet.
Efter det skulle jag önska att ni möter den människa som allt det här har handlar om.
Det finns mycket att tänka på som inte blev rätt. Men viktigast av allt. Det går att göra om, göra rätt. Det enda rätta nu, så som vi ser det, vore att bortse för den enorma summa ni menar att en kvinna som tigger, ska betala för sitt nyfödda barns dagar på Sunderby sjukhus. För medmänsklighet. För ett Norrbotten där vi inte ska skylla oss själva att vi fötts i ett land med helt andra förutsättningar än vi har här. Ompröva ärendet nu.
Medmänniskor i Luleå
genom Jenny Larsson