I dagarna är det 100 år sedan kraftverket i Porjus inledde vattenkraftexploateringen i de samiska kulturmarkerna. Främst för elektrifiering av malmbanan till gagn för gruvexploateringen kring Giron. Högspänningsöverföring inledde en ny epok, nu var det elektricitetens tur att komma en nykläckt demokrati till del. Allt i spåren av ett stulet land - Lappland, därtill ofta stulna eller ”baggbölade” vattenfallrättigheter. Renskötselmarker, samiska marker och bördigt nybyggarland lades under vatten.
Vattenverksamhetsutredningens (VVU) slutbetänkande SOU 2014:34 - återger inget i sin historieskrivning om konsekvenserna som exploateringarna medförde för renskötseln och det samiska samhället. Att föreslå att bygdemedel tas bort utan att i expertgruppen ha representation från rennäringen, samiska organisationer eller Sametinget, är historielöst och visar på stor kunskapsbrist. En i debatten efterfrågad sanningskommission, om statens handlingar mot samerna, är ytterst angelägen.
VVU tillsattes för att säkerställa att tillståndspliktig vattenverksamhet överensstämmer med miljöbalkens krav och EU-direktiv, samtidigt som vattenkraften ska bibehålla en fortsatt hög regler- och produktionskapacitet. Egentligen måste produktionsmålen underordnas miljökraven och uppfylls de inte kan ett tillstånd återtas eller nyprövning avslås, som i all miljöfarlig verksamhet. Egentligen ska ingen sätta en gräns hur stor del av vattenkraften som försvinner på grund av miljöanpassning. Det resultatet måste snarast andra energislag balansera fullt ut.
Vattenkraftutbyggnad innebär initialt stora utsläpp av koldioxid och växthusgaser, vilket avklingar men blir aldrig klimatneutralt. Strandnära zoner eroderas och blir sterila öknar. Djur- och växtliv reduceras till hundradelar av det normala, barriärer stoppar fiskvandring och utbyte av organismer. Korttidsreglering förvärrar skadorna. Bottentappning i dammar och höga vinterflöden ändrar temperaturregimen, överdämning ändrar närsaltbalansen nedströms och ökar utsläpp av växthusgaser. Löst kisel har kontinuerligt minskat i tillförsel till Östersjön med skadliga följder för hela ekosystemet och förstärkta övergödningseffekter, märkbara ända till Kattegatt. Det pågår en aldrig upphörande lokal, regional och transnationell miljöförstöring i landets vattensystem och Östersjön.
Industriell vattenkraft som miljövänlig är ett rent självbedrägeri. Utarmningen av biologisk mångfald, betraktas allt mer som ett lika stort globalt hot som klimathotet. Kiselproblematiken är länge känd men helt osynlig i Baltic Sea Action Plan och den nationella åtgärdsplanen. Att öka kiselnivåerna på allvar kräver åtgärder i älvarnas reglering, ett oönskat politiskt dilemma som sopas under mattan. Vattenkraften av idag är inte ekologiskt hållbar. Åtgärder som fiskvandringstrappor räcker inte långt. Begränsad korttidsreglering, stabilare tappningsregimer, utökad ytvattentappning - inlöp, verkliga biotoppassager och omlöp, är ett minimum. Kraftverksuppgraderingar och förväntat ökad nederbörd kan balansera. elöverskottproduktionen kring 10-20 TWh (2012-2014) fungerar som buffert. Om man inte avvecklar fler kärnkraftverk.
Storskalig vindkraft breder ut sig i Norrland men är volatil, av installerad effekt beräknas en tillgänglighet på endast 6 procent - svängningarna är stora över dygnet. Vindkraftproduktionen har nått årliga 15 TWh. Med dessa nivåer kommer korttidsregleringen av vattenkraften förstärkas negativt, precis som spillvatten kan tvingas släppas utan elproduktion. Reglerbehovet ökar. I vilken grad de akvatiska miljöerna försämras utreds inte. Risker och kunskapsluckor är betydande inför fortsatt vindkraftutbyggnad. I dag vet vi att effekttopparna är problemet, inte elbrist. Ett förstärkt transnationellt nät för import/export är därför ett måste. Inte att reglera vattenkraften hårdare.
När kristdemokraternas Pernilla Gunther i Second Opinion Energi uttalar att vattenkraften inte ska sänka produktionskapacitetet ges åter frisedel åt vattenkraften som ägde den immunitet mot Miljöbalken. Blir man överens inom Energikommissionen, kan kärnkraftsavveckling komma på tal. En flirt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med följden att inte ha råd med ens marginella miljövänligheter. Den teknokratiska synen på svensk vattenkraft som en evig problemfri energikälla, verkar gälla alla partier. Norrlands inre, är råvaruparadiset, lagom långt från städernas aldrig sinande behov. Tiden tycks stå still.
Under 1950-talet gick näringsliv, Socialdemokraterna och fackföreningsrörelse i armkrok och kraven kunde bara hållas modesta från centrala intressen för naturvården, resulterande i ”Freden i Sarek” 1961 där förhandlingar gav en exploateringslista med vissa undantag. Marginaldiskursen lever än idag. Har någon hört Miljöpartiet, eller Naturskyddsföreningen, plädera för en avveckling av vattenkraften? Med målsättningen 1/3 kvarvarande produktion för reglerkraftsyften - om förslagsvis 75 år. Det finns nu en betydande risk att endast blygsamma resurser anslås för akuta omprövningar av vattendomar och miljöanpassningen skjuts decennier framåt. Det handlar om tusentalet miljömål. Att riva ut kraftverk och dammar, verkar tabu att ens uttala, men Älvräddarna vågar. Främst med fokus på småskaliga kraftverk i mindre vattendrag.
I dag står Sverige med 12 000 ton högaktivt avfall för deponering i bergrum under 100 000 år. Svensk kärnbränslehanterings metod KBS-3 har kritiserat av kärnkemifysiker såväl som geologer. Synat i sömmarna har Sverige inte någon tillförlitlig slutförvaringsmetod. Kan överhuvudtaget risken för spridning till biosfären bedömas liksom geologiska skeenden hundratusen år framåt? Som en ny istid. Hypertoxiska atomsopor överlämnas 3 000 generationer framåt.
Medan ”tankeförbudsparagrafen” rådde för kärnkraften stod svensk forskning still under decennier. De svenska reaktorerna är av generation II, konstruerade på 1960-talet. Dagens III+ kommer avlösas av generation IV som om 10-15 år kan vara i kommersiell drift. Som bränsle används befintligt högaktivt avfall vilket reducerar slutförvaringstiden till 500-1 000 år. Bränslet utnyttjas med minst tiofaldigt högre verkningsgrad. Inget nytt uran behöver brytas, atomsoporna räcker i århundraden, väl förbrukade övergår man till Torium som bränsle.
Att fortsätta utveckla kärnkraften och bygga testreaktorer borde vara mänsklighetens och Sveriges skyldighet. Med målsättning att driftsätta generation IV inom 20 år som central arbetsuppgift för statliga Vattenfall. När en riksdagsmajoritet kan tänka sig ställa sig bakom ersättningsreaktorer, lägger en bräcklig regering i stället locket på. Enligt svensk grundlag är det allmänna skyldigt att främja utveckling som inte i onödan utsätter framtida generationer för något som hotar deras behov av ren miljö och goda livsbetingelser.
Men Energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet tar varken ansvar för högaktivt kärnavfall, vattenkraftens och vindkraftens negativa ekosystemkonsekvenser eller en svensk kolonialpolitik. Att frysa fortsatt exploatering av vind- och vattenkraft och gruvor - till dess urfolkskonventionen ILO 169 är ratificerad - verkar helt ointressant för Sveriges riksdag.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har chansen att bryta ny mark, men väljer i stället att gå tillbaka till den teknologiska stenåldern. De har slutligen blivit miljöns fiender. Den stundande Energikommissionen håller framtiden, havet och ett stulet land, dess människor, natur, älvar och skogar i sina händer. För hundratals och tusentals år framåt. Se bortom horisonten, bortom prestige och ta ansvar nu.