Nyhetsmedia ger oss alltför ofta oroväckande rapporter bl a om våra ungdomars flykt in i missbruk, om ökad brottslighet, ökade självmord, ökat våld, ökade skolbränder, om ökade aborter i tidig ålder och om pojkarnas sämre skolbetyg, men ytterst sällan om VARFÖR? Det handlar enligt min mening inte om olika företeelser utan om olika symtom på samma ”sjukdom”.
Med mina mångåriga erfarenheter i arbetet med utslagna ungdomar ser jag den negativa spiralen till stor del som ett resultat av okunskap, dålig satsning på förebyggande åtgärder, avsaknad av manliga förebilder, och vuxenkontakt.
Mode- och filmbranschen är i hög grad pådrivande krafter i den negativa spiralen. Dom tjänar miljarder på att minimera flickornas klädsel samt producera ungdomsfilmer med total frigjordhet och våldsfilmer i dess vidrigaste form.
Individualismen hos många unga urholkas mer och mer. Man utvecklar inte det egna jaget utan efterapar andras yttre jag som inte harmoniserar med ens eget innersta jag, vilket i sin tur ger ständig ”oro i magen”, som måste förträngas eller bedövas. Rökning bland flickor har ökat mest. Det är också dom som får betala högsta priset för frigjordheten.
Apropå pojkarnas sämre betyg, läste jag en artikel om en experimentskola i USA endast för pojkar, där pojkarna uttalade sig positivt: ”äntligen får vi koncentrera oss på skolarbetet”.
Mina erfarenheter om ungdomsproblematiken och situationen i våra skolor är baserade på 30 års arbete inom socialvården och 21 års föreläsningar i skolor över hela landet samt inte minst på samtal med f d värstingar som under åren följt med mig i mina föreläsningar i skolor. Jag har även haft många samtal med ungdomar som med hjälp av Exit – ett projekt som jag var med att starta – hoppat av från olika destruktiva gäng.
Vi vet nu, att när det gäller våra s k värstingar bland pojkar, så handlar det oftast om pojkar som har dåliga relationer eller inga relationer alls till sina pappor. Dom saknar manliga förebilder. Ändå så finns väldigt lite manlig personal på dagis och inom låg- och mellanstadiet, eftersom dessa jobb betraktas som lågstatusyrken med sämre löner. Dessa jobb borde istället ha högsta prioritet med välutbildad såväl manlig som kvinnlig personal med kunskaper att kunna avläsa signaler i god tid och arbeta förebyggande. Nya metoder för betygsättning eller polishämtning av skolkare eller förflyttning av mobbare till annan skola, löser på inget sätt ungdoms- och skolproblematiken vi brottas med.
Framtiden sitter 5 dagar i veckan i skolbänken. Tyvärr förmår inte alla föräldrar ge sina barn den kärlek och trygghet de behöver i sin uppväxt. Skolan är den enda platsen där det finns möjlighet att kompensera mycket av det som fattas i hemmet. Skolan måste därför få de resurser som behövs för att kunna fungera som ett andra hem för de som behöver det. Genom att hjälpa eleverna som inte mår bra medan dom är kvar i skolan, kan vi också utan extra kostnad uppnå ett annat viktigt mål, nämligen att stoppa/minska nyrekrytering av ungdomar i farozonen till olika destruktiva gäng. Det blir inte lika lätt för gängledarna att locka till sig ”Kalle eller Karin” när de funnit gemenskap bland positiva ungdomar. Skolans värsting kanske inte blir en ny hitler men kan åsamka stora skador i samhället och mycket lidande för människor, som kan kosta mer att reparera än vad det skulle kostat att hjälpa honom eller henne medan de var kvar i skolan,
Det är endast professionellt och kontinuerligt förebyggande arbete enligt helhetsprincipen dvs hand i hand med alla berörda parter, som kan leda till varaktigt resultat. Allt annat är punktinsatser som i bästa fall kan hjälpa för stunden.
Skolan är den viktigaste platsen i samhället. Följaktligen bör läraryrket betraktas som ett av de viktigaste och kriterierna för antagning till lärarhögskolan samt krav på lärarutbildning skärpas. Så länge våra beslutsfattare inte inser detta kommer vi snurra runt många varv, allt kommer att upprepas och det blir svårare och svårare och dyrare och dyrare att åtgärda.
Är media alltid samhällsnyttiga?
Vi som arbetar på gräsrotsnivå får ytterst sällan stöd från media att förmedla våra åsikter och erfarenheter. Så länge journalister på tidningar, radio och TV har kravet på sig att öka lösnummerförsäljningen, tittar- och lyssnarsiffror, så länge kommer jakten på sensationer att dominera. Bland tusentals brev som jag får från skolelever, skriver t ex en elev i göteborgstrakten: ”Varför skall jag anstränga mig, vem bryr sig??? Om jag ledsagar tant Ada över gatan, så händer ingenting, men om jag slår henne på käften, då blir det stora rubriker.” Eller som en 17årig flicka skriver: ”När skall vi som sköter oss, som inte super och inte knarkar få 15 min i rampljuset?”
Efter 21 års föreläsningar i skolor vet jag att vi har övervägande fina och positiva ungdomar. Om dessa rapporteras ytterst lite i media. Varför inte t ex kartlägga alla de skolor som arbetar på ett bra och medvetet sätt mot våld och främlingsfientlighet och tala om varför dessa skolor är så bra. Det är inte så svårt för en duktig journalist. Man kartlägger ju med jämna mellanrum restauranger, mobiltelefoner, tvättmaskiner med mera, med mera. Även om journalister uppger sig stå på offrens sida när de skildrar rasistiska dåd, så förfelas ofta målet. Rasister/hatare har ett behov att synas och gör allt för att få uppmärksamhet. Journalisterna återger ordagrant vad dom säger och gör om det till ideologi och politik utan att se vad som finns bakom. Att se sig själv i tidningar och TV stärker deras falska självförtroende, bekräftar den makt de vill utstråla och ger dem viss ”legitimitet” för sina handlingar. Vi kan inte motverka det onda genom att ständigt lyfta fram det på det sätt media ofta gör, men vi kan punktera/avslöja ondskans budbärare genom att ge honom ett ansikte och förklara varför just han blev en ”hatare”. En av grundförutsättningarna för att effektivt kunna motverka våld och rasism är att ta bort den glorifierande fasaden. Då blir det inte lika tufft att figurera i media. Samtidigt skulle detta också ge signaler till de utstötta i samhället att vi äntligen börjar fatta vad det handlar om. Det skulle också underlätta arbetet för dem som försöker göra insatser för att stoppa våldet. Jag vet av egen erfarenhet, att det är lättare att möta en hatare, när han förstår, att man förstår.
Tävlingen kvällstidningar emellan borde inte gälla vem som sålt flest lösnummer utan vem som med sina avslöjande reportage varit mest samhällsnyttig.
I samband med att stora journalistpriset 1999 utdelades höll den brittiske korrespondenten Philip Knightley ett föredrag där han talade om media som medaktör i krig. Han citerade enligt DN den högt respekterade amerikanske journalisten Walter Cronkite: ”Om nyhetsmedia vore lika intresserade av att bevaka freden, liksom de faktorer som skapar krig och ägna det hela bara en gnutta av den energi de uppbådar så fort de ska skildra ett krig – skulle det kanske inte bli några krig alls”. Ett mycket tänkvärt uttalande.
Det bästa sättet att motverka det onda är att ständigt lyfta fram det goda.