Vi minns Luleå på 80-talet. Då var staden fortfarande märkt av stålkrisen. Socialdemokraternas storsatsning på det norrbottniska näringslivet – Stålverk 80 – hade stoppats av den borgerliga regeringen. Arbetslösheten var hög. Norrbotten var beroende av statliga bidrag. Befolkningsutvecklingen stannade upp. Luleå var en stad på dekis. Den bilden fick Luleå kämpa med och lyckades till sist vända.
I dag är Luleå och Norrbotten en av Sveriges tillväxtmotorer. Talet om avindustrialisering har kommit på skam, samtidigt som den norrbottniska ekonomin diversifieras av en växande tjänstesektor. Bruttoregionprodukten per invånare är näst högst i Sverige, efter Stockholm. Arbetslösheten är lägre än riksgenomsnittet.
Människor vill flytta hit. Swedbank har räknat ut att Luleå förlorar 675 miljoner kronor i utebliven tillväxt varje år, på grund av bostadsbristen. Så kan vi inte ha det. Om kommunen ska kunna växa med tio tusen personer måste vi bygga mer – minst fem tusen nya bostäder till 2025.
Tillsammans kan Luleås lokala aktörer i dag endast bygga cirka 2 500 bostäder – hälften av vad som behövs. Därför har vi i kommunledningen under en längre tid fört diskussioner med flera stora fastighetsbolag om att investera i Luleå. Vi har dock tvingast konstatera att övriga landet är långsamma med att återupptäcka vår stad och att en del gamla tråkiga bilder av norra Sverige lever kvar hos beslutsfattare i södra Sverige. Svaret från de allra flesta aktörer: vi bygger inte norr om Uppsala.
Bilden av Luleå och Norrbotten håller dock på att förändras. Facebooks etablering i ”the node pole” var förstås symboliskt viktig. Satsningarna på kulturen likaså. Därtill investerar svenska företag redan hundratals miljarder i gruvor, industri, vindkraft, datacenter och infrastruktur i vårt län. Bland fastighetsgiganterna är Rikshem en ”early adopter”. Med ägare som fjärde AP-fonden måste de tänka långsiktigt. Och de ser Luleås potential.
Lulebo har sålt lägenheter förr, totalt 1 421 lägenheter sedan 2008. Men det har varit defensiva försäljningar – nödvändiga för att ekonomin ska gå ihop - och har inte gett en enda ny bostad. Intäkterna har investerats i renoveringar, men sällan i nybyggnation. De senaste tio åren har Lulebo byggt 500 bostäder.
Viktigast av allt: försäljningarna har aldrig tidigare villkorats. Köparen har aldrig åtagit sig att bygga mer. Det gör Rikshem. De köper en bas, för att kunna expandera. Lever de inte upp till sina åtaganden – 560 nya lägenheter – måste de betala ett dyrt vite.
Man kan ha synpunkter på aspekter av den process som ledde fram till torsdagens affär. Exempelvis är det tydligt att personalen på Lulebo känt sig förbisedda. Där vet vi att styrelsen tagit till sig av kritiken och ser över rutinerna för sin kommunikation.
Att själva affären är bra för Luleå är det väl dock knappast längre någon som ifrågasätter. En liknande affär genomfördes förra året i Skellefteå, där Nordhalla köpte delar av Skebos bestånd. 600 miljoner kronor för 1 141 lägenheter, var priset. Rikshem betalar 1,6 miljarder för 1 600 lägenheter och fem kommunala fastigheter. Per lägenhet får vi får alltså nästan dubbelt så mycket betalt och löfte om nya bostäder.
Affären är också viktig som språngbräda. Vi tror och hoppas att fler fastighetsaktörer kommer att ta efter Rikshems exempel och investera i vår kommun. Det kan inte längre råda någon tvekan om att vi välkomnar fler aktörer som vill bygga och förvalta hyresrätter – så länge de lever upp till våra högt ställda krav på långsiktighet och socialt ansvarstagande.
Affären är viktig också i ett annat avseende. Rikshem genomför sina investeringar med pensionskapital i ryggen. Det är alltså inte längre en självklarhet att pensionspengarna strömmar från norr till söder. De rör sig nu också från söder till norr.
Det är ett nytt – starkare och modernare – Luleå som växer fram. I dag har vi all anledning att känna framtidstro.
Yvonne Stålnacke,
kommunalråd
Niklas Nordström,
kommunalråd