Det här är en saga om en entreprenör som ville vara med och rädda miljön men fick nej från myndigheterna.
Det var en gång en planet som hette Tellus, och det var en av de vackraste planeterna i hela Vintergatan. Där levde djur, växter och människor. Under alla år hade människorna blivit så smarta att de lärde sig bruka jorden, och under 2000-talet var jordbruket så pass utvecklat att miljarder människor kunde äta sig mätta var dag.
Men varje mynt har två sidor. Till exempel blev det så pass tokigt att jordbruket bidrog till så mycket utsläpp av koldioxid att det blev ett globalt miljöproblem. I något som kallades Förenta Nationerna samlades man således för att diskutera klimatutmaningarna, och en av lösningarna som föreslogs var att människorna kunde börja äta mindre nötkött och mer insekter.
En entreprenör började erbjuda detta i Sverige. "Äta insekter?!" utbrast människor i väst. För många var det nytt, men i 80 procent av världens länder åt människor redan det. Människor var så intressanta på så sätt, i Sverige sågs kräftor som en delikatess, men i Istanbul där de fångades sågs de som ohyra. Sådant kallade människorna för matkultur.
Först gick allt bra, idén fick mycket uppmärksamhet och människor vågade testa och blev positivt överraskade. Myndigheten som var ansvariga för att kontrollera att entreprenören följde alla lagar, gav till och med ut en receptbok där de lyfte fram allt positivt med insekter. "Så spännande" tänkte hon. Men strax därefter fick hon helt plötsligt saluförbud.
Myndighetspersonerna hävdade nämligen att insekter var för nytt för att säljas. I Sverige och Europa fick man nämligen bara äta mat som ätits innan 1997, sådana var reglerna. Men i flera andra europeiska länder konsumerades detta redan, och i den så kallade Europeiska unionen fanns principen om den inre marknaden. Den verkade myndighetspersonerna strunta i, de tyckte nämligen inte om nya livsmedel. Det var viktigt att skydda det gamla, verkade det som.
Josefin ville då ställa allt till rätta och ringde och pratade med dessa myndighetspersoner.
"Du måste skicka in en ansökan!" hävdade de, men på frågan till vem fick hon svaret att de inte riktigt visste. Byråkratin verkade inte riktigt funka.
Men så var det tydligen i landet Sverige. Där visste inte den ena handen av byråkratin vad den andra gjorde, men det viktigaste av allt var att förhindra att något som helst nytt hände.
Så fortsatte Sverige som vanligt, och utsläppen från jordbruket minskade inte ett dugg.
Josefin Strömberg,
vd Qvicket