I dag, onsdagen den 26 februari röstar Europaparlamentet om det så kallade fjärde järnvägspaketet. En samling lagstiftande direktiv som på olika vis ska reformera Europas järnvägar. I en tid då klimatsatsningar allt oftare offras på den fria marknadens altare låter ett järnvägspaket som manna från himlen men i verkligheten handlar paketet mindre om spår, passagerare och klimat än om just den fria marknaden.
Tyvärr är fjärde järnvägspaketet inget annat än ytterligare ett av EU:s marknadsfokuserade maktförflyttningar. Om förslaget går igenom kommer till exempel svensk strejkrätt att hotas, makt över järnvägen flyttas från Sverige till EU, marknaden får i stort sett fria tyglar och skattebetalarna får stå för kostnaderna.
Förebild för förslaget är anmärkningsvärt nog de misslyckade brittiska och svenska marknadsanpassningarna av spårskötsel och trafikering. Utgångspunkten är alltså att marknaden kan klara detta bäst. Men den nya lagens krav på kostnadseffektiva kollektivtrafikplaner betyder att allt ska ske med så låg kostnad som möjligt till största möjliga privata vinst.
Övriga EU-länder ska tvingas gå samma väg som Sverige redan gått. Det ska inte längre vara upp till det enskilda landet att själv bestämma hur järnvägspolitiken ska bedrivas för inrikes transporter. Nej, här ska en och samma modell tryckas på länderna ovanifrån. Till och med tågens utformning och säkerhet ska bestämmas centralt av EU:s järnvägsbyrå. Med samma krav oavsett om tåget ska köras i norra Sveriges snö eller i södra Italien. Den så kallade subsidiaritetsprincipen sätts helt ur spel men frågan är också hur denna typ av centralstyre kan anses vara lämplig eller ens ekonomiskt försvarbar.
Det tredje järnvägspaketet har ännu inte utvärderats utifrån till exempel passagerarnas perspektiv, arbetstagarnas förhållanden eller utifrån säkerhetsaspekter. Ändå ska det fjärde järnvägspaketet införas till varje pris. EU anser helt enkelt inte att det gått tillräckligt snabbt att öppna upp marknaden och vill snabba på processen. Hur det går med säkerhet och arbetsrätt, är mindre viktigt.
Järnväg är inte som vilket annat trafikslag som helst. Järnvägar kräver långsiktiga investeringar som skrivs av på upp till 40 år. Det är just därför samhället, inte kortsiktiga privata operatörer, måste ansvara för drift och underhåll. Det är när det ansvaret har luckrats upp som Sverige och Storbritannien har fått stora problem.
Marknadsanpassning av ansvaret för spåren och för driften har lett till en mängd problem. Ingen har väl kunnat undgå krisen för svensk järnväg. I Storbritannien tvingade folkopinionen landets politiker att retirera ur privatiseringen av banunderhållet efter en rad svåra tågolyckor där många resenärer omkom och skadades. Men nu vill alltså EU införa samma kaos på europeiska järnvägar. Det finns nästan inte ord för det vi känner.
Det finns ett samhällsansvar här som EU-toppen väljer att bortse ifrån. Spårburen trafik är en viktig del i kampen mot klimatförändringar och det är en fråga om att skapa god tillgänglighet mellan stora som små städer. En välfungerande utbyggd infrastruktur är en förutsättning för företag och människor över hela Sverige. Samhället måste därför få möjlighet att ta in intäkter och investera för att kunna fördela resurserna till hela tågsystemet. För att få råd att bygga nya spår och utöka trafiken, göra det roligt och attraktivt, billigt och enkelt att åka tåg krävs ett samlat och gemensamt ansvar. EU:s järnvägspaket leder åt andra hållet; fragmentisering och kortsiktighet.
Vänsterpartiet kommer att rösta emot järnvägspaketet. Vi vill inte att vårt samhälle ska leva på nåder av riskkapitalister och storföretag. Järnvägen i Sverige och i EU är alldeles för viktig för att marknadsliberala ivrare ska få leka och experimentera med den. Europas järnvägar behöver byggas ut, moderniseras och ges större budgetutrymme. Vad de inte behöver är det fjärde järnvägspaketet.