Det är tydligt att det pågår en kampanj från vänsterhåll att försöka sänka Alliansregeringen och Anders Borgs eftermäle. Skälet är att man insett att man inte kan vinna debatten om Sveriges jämförelsevis starka ekonomi och därför istället byter ämne och introducerar nya mått på den ekonomiska utvecklingen som passar den egna agendan.
Finansminister Magdalena Anderssons påstående att Alliansregeringen lämnade tomma lador efter sig är väl vid det är laget det mest kända, eller snarare ökända, exemplet. Ett påstående som fått massiv kritik från en nästintill enig ekonomkår. Tidigare har Andersson kritiserat Alliansregeringen för att produktivitetsutvecklingen varit svag de senaste åren. Ett påstående som Aftonbladet nyligen upprepade på ledarsidan, där man påstod att Sverige ”blivit fattigare” under Alliansregeringen.
Redan i höstens budgetproposition kunde vi se att den S-ledda regeringen inte ville redovisa effekterna på vare sig sysselsättning eller BNP av de åtgärder man föreslog. I stället var det mycket tal om tomma byggnader på landsbygden. Häromveckan var det överskottsmålet som åkte överbord i en total kovändning i förhållande till vad Magdalena Andersson sade före valet. Syftet är uppenbart; att göra det möjligt att låna till stora och ofinansierade bidragshöjningar. Därför pratar Andersson hellre om annat, såsom produktivitet. Men även den argumentationen är missvisande.
Ingen hänsyn tas till de demografiska förändringarna i Sverige. Andelen äldre har ökat och andelen i yrkesverksam ålder har relativt sett minskat, huvudsakligen till följd av att de stora 40-talistgrupperna nu uppnått pensionsålder. Allt annat lika innebär det att produktiviteten sett till hela befolkningen med automatik minskar. Mer relevant vore att titta på hur produktiviteten ser ut i yrkesverksamma åldrar, eller i avgränsade sektorer.
Arbetskraftens produktivitet påverkas också av förändringar på arbetsmarknaden. Om stora grupper som stått utanför arbetsmarknaden får arbete är det i grunden positivt, för dem och för Sverige, men det kan samtidigt innebära att den genomsnittliga produktiviteten sjunker eftersom sannolikheten är stor att de åtminstone inledningsvis får löner som är lägre än genomsnittet. En växande tjänstesektor där produktiviteten inte ökar lika snabbt och där det dessutom är svårare att mäta påverkar också.
Något som oroar mig är att finansministern ska frestas att försöka lösa ett påstått produktivitetsproblem på samma sätt som Socialdemokraterna hanterade arbetslöshet förr – genom att aktivt lyfta bort stora grupper från arbetsmarknaden med hjälp av förtidspensioneringar. Det vore förödande såväl för den enskilde som för landet.
När Magdalena Andersson anklagar Alliansregeringen för att ha skapat stora underskott får man lätt intrycket att Socialdemokraterna inte förordar stimulanser i lågkonjunktur. Sanningen är att Socialdemokraterna under oppositionstiden snarare ville spendera mer pengar än Alliansregeringen, sett till omfattningen av de offentliga utgifterna. Skillnaden var dock att Socialdemokraternas fokus låg på bidragshöjningar, som inte skulle lett till riktiga jobb. Socialdemokraterna ville alltså fylla på mindre i ladorna än Alliansen faktiskt gjorde och istället lägga resurserna på sådant som inte leder till fler riktiga jobb. Jag förstår att det inte är lätt att förklara detta och att Magdalena Andersson därför hellre talar om annat.
Jonas Jacobsson Gjörtler (M),
riksdagsledamot i finansutskottet