Snart minskas familjernas frihet igen. Dels kommer det för snålt tilltagna vårdnadsbidraget att avskaffas. Dels kommer ytterligare en månad att reserveras för vardera föräldern i föräldraförsäkringen. Resultatet blir mindre utrymme för familjernas egen makt över sina liv och mer politiskt förmynderi.
I både fallen står Folkpartiet på förmyndarnas sida. Sveriges liberala parti tycker inte att svenska barnfamiljer kan ta ansvar för sin egen tillvaro. För Folkpartiet finns det ingen tydlig gräns för hur liten valfriheten kan bli. För Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är tvångsmässig uppdelning 50-50 redan målet. Problemet tycks mest vara att föräldrarna vill ha kvar sin valfrihet. Partierna hoppas att en successiv minskning inte ska leda till några protester.
För Alliansen är det ett allvarligt problem att Folkpartiet anslutit sig till förmyndarlinjen. Det har redan varit svårt att hantera och blir ännu svårare i en ny regering där utgångspunkten borde vara att rulla tillbaka de reformer som minskar valfriheten. Vårdnadsbidraget borde ersättas med något rejälare och uppdelningen av föräldradagarna med full valfrihet. Problemet med barn som missar språkträning genom att vara hemma kan lösas på andra sätt.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har hävdat att det inte är konstigt att staten bestämmer hur reglerna ska se ut. Hon menar att det är unikt att föräldraförsäkringen kan användas så fritt som idag. Det är dock inget argument mot valfrihet. Att stöd till skola och vård inte får hanteras hur som helst är inget försvar för att avskaffa en valfrihet som fungerar.
Det är sant att andra länder, till exempel Island, har andra regler. Island införde betydligt senare ett system där alla föräldrarna har lika många dagar. Protesterna har uteblivit. Det är dock inte heller ett argument för att slå sönder ett betydligt liberalare system i Sverige. Islänningarna skulle troligen inte ha något emot att få större valfrihet.
Politisk logik är ibland konstig. Jörn Svensson var ledande inom VPK. Partiet ville skapa ett kommunistiskt samhälle och hade nära band till diktaturerna i Östeuropa. Jörn Svensson försvarade varför socialiseringen av produktonsmedlen aldrig skulle kunna avskaffas. Det gemensamma ägandet skulle bli en av de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter kan man inte avskaffa, oavsett valutslag. Svenssons resonemang är logiskt men det förblir orimligt och odemokratiskt.
Ungefär på samma sätt är det med familjepolitiken och liberalismen. Staten använder våra skattepengar till många saker. Staten kan koppla stöd och bidrag till olika regelsystem och krav på medborgarna. Staten behöver dock inte göra så.
Det håller inte att hävda att minskad valfrihet för barnfamiljer skulle vara en liberal reform. Det kan inte vara ett mål för en kommande Alliansregering att styra föräldrars beteende så att de tvingas agera mer i enlighet med Birgitta Olssons och Maria Arnholms önskemål.
Mats Fält,
fristående konsult och tidigare moderat skolkommunalråd i Tyresö