Reaktion på Indelningskommitténs delbetänkande den 30 juni angående förslaget till storregion, Norrlands län, samt reaktioner på landstingsfullmäktige den 1 juli 2016.
Förslaget till att slå samman de fyra nordliga länen bygger på ett bristfälligt underlag och leder till geografisk koncentration av såväl resurser som perspektiv, beslutsmakt och ett demokratiskt underskott. I och med det delbetänkande som Indelningskommittén presenterade den 30 juni är diskussionen om regionsammanslagning åter aktuell.
I landstinget i Norrbotten fortsätter Socialdemokraterna med sina stödpartier att forcera fram reformen. Man har bestämt sig för att driva igenom detta, mellan två val och därmed undvika att låta väljarna få säga sitt. Maktpartiet Socialdemokraterna visar sitt rätta ansikte och har tänkt tvinga på folk denna länssammanslagning.
Den senaste punkten på dagordningen har varit den om att inleda ett förberedelsearbete mot storregion, med en helt egen organisation, med en heltidsanställd projektledare och runt hundra politiker. Vi från Moderaterna har hela tiden varit tydliga med det orimliga i detta och kommer inte på något sätt att bidra till detta slöseri med skattebetalarnas pengar. Att starta upp ett mycket kostsamt och krävande arbete, innan vi ens vet om det kommer en proposition från regeringen är inte ansvarfullt. Arbetet kommer dessutom att kosta åtskilliga miljoner kronor, av skattepengar som redan i dag saknas, och förflytta fokus och kraft från de viktiga frågorna runt hälso- och sjukvården.
Vid det extrainsatta landstingsfullmäktigemötet den 1 juli anklagade landstingsrådet Maria Stenberg Moderaterna och övrig opposition för att bedriva en undermålig och poänglös oppositionspolitik, när man opponerade sig mot förslaget. Hon förklarade hur man bedriver oppositionspolitik och att man inte skall använda sig av landstingets administration på detta sätt. Detta kommer från en företrädare för ett parti som bygger underskott på underskott på underskott, som man sedan balanserar med nya skattehöjningar och som inte klarar av att leda och ta ansvar för politiken, i styrande ställning. Kanske skall man vara lite mer försiktig med att peka finger åt en opposition som endast gör sitt politiska jobb. Nämligen ser till att ett beslutsunderlag, man inte är tillfreds med, utreds mer.
I Sverige har regionindelningsdiskussionen alltid siktat på att skapa större, färre och mer lika geografiska enheter. Ibland kan man nästan få intryck att detta i sig är reformernas ändamål. I stället borde man väl närma sig frågan mer förutsättningslöst och samtidigt vara tydligare med vad det är man vill uppnå och vad konsekvenserna av regionsammanslagningar kan tänkas bli. Idag finns inga konsekvensanalyser framtagna av majoriteten överhuvudtaget. Det är ett missriktat höftskott mot en enorm koloss ståendes på lerfötter.
Om den offentliga verksamheten i Norrland - i strävan efter effektivitet - bör koncentreras till ett fåtal städer är en politisk fråga, men i så fall bör man från politiskt håll vara rakryggad nog att också säga det.
Bevekelsegrunderna är emellertid fler än att effektivisera. En är sannolikt att öka sin egen politiska makt kring de regionala utvecklingsfrågorna.
Avstånd har paradoxalt nog prioriterats bort i kommitténs "avvägningar" och man verkar inte alls tagit någon hänsyn till kommunikationsmöjligheterna. Det är förbluffande när man i betänkandet föreslår en region som är större än halva Sverige tillsammans. Resvägen Kiruna-Sundsvall med bil är 86 mil och tar 9,5 timme, utan stopp. Stockholm-Ystad är 60 mil som jämförelse. Ytterligare 26 mil så är man en bra bit in i Tyskland. De argument som förts fram mot reformen, som tar sin utgångspunkt i att den stora regionen som föreslås kommer att präglas av alltför långa avstånd är givetvis alltigenom rimlig. Det handlar om huruvida beslutsfattare kan vara rimligt insatta i förhållanden som råder på orter som hamnar 60–90 mil bort, och att acceptansen av en sådan styrning, hur insiktsfull den än må vara, inte kan tas för given i en storregions utkanter.
Kommitténs överordnade mål, utan hänsyn taget till verkligheten, är att skapa regioner som är jämnstora i fråga om skattebas och patientunderlag till sjukvården. Att inte beakta utvecklingsförutsättningarna för regionernas skattebaser förefaller oerhört tanklöst. Då det i detta fall handlar om en sammanslagning av fyra län med liknande förutsättningar och stora ekonomiska problem.
Fixeringen vid detta påtvingade månggifte har kännetecknat denna diskussion alltför länge. Hasten och forceringen i frågan är obegriplig ur ett verksamhets- och organisatoriskt perspektiv. Politiskt är den mer logisk då man från den socialdemokratiska majoriten inte vill att medborgarna skall få säga sin mening. Det är tydligt att man från socialdemokratiskt håll inte tycker att norrbottningen begriper detta.
Vi moderater tror på Norrbotten och vi tror definitivt på tanken om individers inneboende kraft att göra detta län till något mer. Till något mer än det som ett sekel av socialdemokratisk styrning, i kommuner och landsting, bidragit till. Vi vet alla vad det är ...
Maria Stenberg sade det själv i talarstolen den 1 juli. ”Vi blev 254 stycken färre norrbottningar förra året.”
Det är er politik Maria, din och dina kompisars politik som bidragit till detta. Vi moderater vill utveckla Norrbotten, inte avveckla. Det är dags för förändring på den politiska kartan i Norrbotten.
Linda Frohm,
förbundsordförande Moderaterna Norrbotten