Skogens roll i ett klimatsammanhang är svår att överblicka. Det är emellertid lätt att inse att utsläpp av växthusgaser till atmosfären bör öka växthuseffekten. Med detta resonemang bör också upptag av växthusgaser i skog och mark minska växthuseffekten och därmed vara positiva för klimatet. Av de överenskommelser om att minska klimatpåverkan som träffats inom EU och internationellt genom Kyotoprotokollet framgår att utsläpp kostar och ett rationellt land såsom Sverige strävar därför efter att hushålla med resurser och på utsläppsminskande investeringar inom industrin.
Ur ett rent klimatperspektiv borde det också vara rationellt att via fotosyntesen och skogsskötsel ha ett långsiktigt högt upptag kol i skog och mark. Detta får man genom att främst fokusera på hög tillväxt och undvika onödiga utsläpp. Att fokusera på lagring i skog och mark är därför felaktigt - kollagret i skog och mark bör indirekt bero på optimal långsiktig tillväxt. Och nu kommer det riktigt svåra - hur får man en hög och varaktig tillväxt samtidigt som utsläppen minimeras? Svaret är att ett träd växer långsamt i början, snabbt i medelåldern och relativt långsamt vid ålderns höst. Det senare beror på att relativt sett så ökar cellandningen för ett gammalt träd vilket innebär att en mindre del av näringen används till att binda in kol i veden. Det verkar osmart att en markägare planterar och rycker upp plantan efter bara några år men också osmart att vänta tills trädet dött. Ett dött träd hamnar förr eller senare på marken och börjar då brytas ned av mikroorganismer och en stor del av kolet återförs då till atmosfären. Detta är förklaringen till att det är bättre att använda bioenergi än fossilt kol. Om avverkningsrester såsom trädtoppar och grenar används som bioenergi hamnar dess kol förstås i atmosfären men om istället fossilt kol bränns hamnar både det av mikroorganismer nedbrutna kolet från avverkningsresterna och det fossila kolet i atmosfären. Därmed är det normalt även bättre ur klimatsynpunkt att använda lågenergieffektiva biobränslen än fossila bränslen.
I Sverige har vi under 100 år successivt intensifierat skogsbruket, särskilt föryngringarna, och detta har ökat tillväxten samtidigt som avverkningarna kunnat ökas. Ur klimatsynpunkt är det bra att föryngra skogen och att avverka när skogen är mogen. Detta görs när medeltillväxten i ett bestånd kulminerar vilket också sammanträffar med maximal långsiktig produktion. Avverkar man tidigare eller senare förlorar man tillväxt. Oavsett brukningsform kommer inte ett avverkat träd tillbaka efter avverkning men det ersätts av ett nytt träd. Omedelbart efter avverkning kan det förekomma utsläpp från ett hygge men detta utsläpp kompenseras av upptag i alla äldre bestånd. En hög varaktig tillväxt bör därför inte studeras på beståndsnivå utan på landskaps- eller nationell nivå.
Jordbruksmark som producerar de grödor vi äter gödslas i princip årligen men skogsmark gödslas knappast aldrig (enligt Skogsstyrelsen gödslades endast 0,09 procent av skogsmarksarealen 2013). För närvarande ökar tillväxten markant utan gödsling och med gödsling kan tillväxten, och därmed skogens potential i klimatsammanhang, drastiskt öka ytterligare. Det är sannolikt andra skäl än klimatet som bidragit till att markägare och samhälle hittills valt att inte öka tillväxten via gödsling.
Flertalet är överens om att nybeskogning är bra och att permanent avskogning är dålig för klimatet. Men huvuddelen av tillväxten sker i redan existerande skogar (både produktionsskogar och naturskogar) och det förekommer olika meningar om vad som är ett klimatsmart brukande av alla dessa skogar. Skogarna lagrar visserligen kol men ofta utnyttjar man inte skogarnas hållbara produktionskapacitet vilket medför att nettoinlagringen av kol med tiden stagnerar på grund av ökad respiration och självgallring. Ur klimatsynpunkt är det därför lämpligt att avverka äldre skogar (oavsett skogstyp) och plantera ny skog, men av naturvärdesskäl avråder vi starkt från detta i skogar med höga naturvärden (till exempel urskogar som blir alltmer sällsynta och som är viktiga för bevarandebiologi).
Sveriges rapportering av växthusgaser för skog och marksektorn under Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet utförs av Sveriges Lantbruksuniversitet. Denna rapportering baseras främst på data från Riksskogstaxeringen och Markinventeringen som utgör objektiva mätningar av kolpoolsförändringar i skog och annan mark. Resultaten granskas i ett flertal oberoende instanser världen över och för närvarande tar skog och mark via tillväxt upp cirka 170 megaton växthusgasekvivalenter per år samtidigt som utsläppen (främst avverkning) uppgår till cirka 130 megaton växthusgasekvivalenter per år. Utsläppen från andra sektorer, där störst andel kommer från energisektorn, är för närvarande mindre än 60 megaton växthusgasekvivalenter per år. Dessa resultat och data från SLUs långsiktiga produktionsförsök stöder att skogen har en stor potential i klimatsammanhang.
Hans Petersson och Mattias Lundblad,
båda forskare vid SLU