Att ett partinamn låter dess politiker undkomma kritik är inte ovanligt, men Miljöpartiet tar nog priset. Att inte hålla med Miljöpartiet anses vara snudd på samma sak som att vara emot miljön, och kritik mot partiets politik möts med plattityder om att tänka på barnens framtid.
När skattesatser är baserade på en drömsk tanke om att tillväxt och en bättre miljö inte går ihop blir det landsbygden och svenska företag som får betala.
Debatten om beskattning på miljöfarliga ämnen handlar inte om huruvida vi ska ha högre eller lägre skatt, utan dessvärre om hur mycket den ska höjas. Regeringen vill visa handlingskraft, men som ofta när politiker ska visa att de gör saker blir det fel.
Att Sverige har en koldioxidskatt som är två tredjedelar högre än vad den borde vara blir onekligen ett perfekt exempel på när uppskruvad retorik fått smyga sig in i de politiska förslagen. Nationalekonomen Jacob Lundberg beskriver detta mycket väl i sin rapport "Rätt pris på koldioxid" (Timbro, 2014) där han förklarar att forskare beräknar att kostnaden för koldioxidutsläpp är 300-400 kronor per ton för samhället, samtidigt som skatten i Sverige ligger på hela 1 080 kronor per ton.
Det råder ganska bred konsensus kring att skatt på koldioxid är ett effektivt sätt att minska utsläppen, men bara för att en skatt är effektiv betyder det inte att den ska vara oproportionerligt hög. Att sänka skatten skulle lyfta en tung börda från landsbygdens axlar och underlätta för väldigt många företag runt om i landet som just nu kämpar för sin överlevnad. Sverige har helt enkelt inte råd att ha världens högsta koldioxidskatt.
Men det finns en till aspekt - varför ska bilister och åkerier betalar mer i skatt än en summa som kompenserar för deras faktiska utsläpp?
Ett rimligt och rättvist skattesystem hade beskattat koldioxid, men utifrån den faktiska kostnaden för samhället.
Verkligheten och forskning måste styra skattepolitiken, inte miljöpartistiska fantasier.
André Frisk,
liberal debattör