Kampen för jämställdhet har pågått länge och fortfarande uteblir resultaten. Politiker och arbetsgivare erbjuder fortfarande deltidsarbete och otrygga visstidsanställningar inom kvinnodominerade yrken. Arbetsmiljön är inte anpassad efter kvinnors förutsättningar utan efter mäns normer.
60 procent av kvinnorna arbetar deltid inom Kommunals avtalsområden. På arbetsmarknaden arbetar var tredje kvinna deltid jämfört med män där var tionde arbetar deltid. 15 procent av kvinnorna är visstidsanställda, bland män är 11 procent visstidsanställda. Kvinnor tar ut 75 procent av föräldraledigheten. En kvinnlig medlem i Svenska kommunalpensionärernas riksförbund får cirka 11 500 kronor i pension före skatt jämfört med en man i riket som får 18 900 kronor i pension. Sjuktalen bland kvinnor ökar och orsaken är främst av psykosocial karaktär. En verkstadsarbetare tjänar cirka 2 800 kronor mer i månaden i snitt än en undersköterska trots att de har likvärdig yrkesutbildning.
När barn- och äldreomsorg inte räcker till är det oftast kvinnorna som får gå ner i arbetstid för att tillgodose omvårdnaden och omsorgen.
Kvinnor har sämre arbetsmiljö än män. I Arbetsmiljöverkets rapport framgår det att den fysiska och psykosociala arbetsbelastningen är högre inom kvinnodominerade yrken och deras slutsats är att kostnaden för bristande jämställdhet i arbetsmiljön är hög, för samhället, för arbetsgivare och enskilda individer. Det finns inget genusperspektiv i det systematiska arbetsmiljöarbetet, risker inom kvinnors arbetsmiljö synliggörs inte tillräckligt. Alltför många kvinnor orkar inte arbeta fram till pensionsåldern.
Mörkertalet är stort gällande arbetsrelaterade dödsfall. Män dör på jobbet på grund av olyckor. Kvinnor dör av jobbet på grund av utmattningssyndrom och stressrelaterade diagnoser.
Det ofrivilliga deltidsarbetet för kvinnor innebär att det skiljer 3,6 miljoner kronor i faktisk livsinkomst mellan män och kvinnor. Kvinnors pensioner är kvittot på detta. Sju av tio kvinnor är beroende av garantipension och av sin partner för att klara sig ekonomiskt.
Det ska inte förekomma strukturell lönediskriminering på arbetsmarknaden. Vård- och omsorgsarbete ska inte värderas lägre är arbete med maskiner.
Det ska inte finnas skillnader gällande arbetsvillkor och arbetsförhållanden på grund av vilket kön man har gällande hälsa, ekonomi och livskvalitet!
Det är inte okej att skuldbelägga kvinnor som arbetar inom välfärden genom att påstå att de själva rår för deras låga lön och deltidsarbete.
Det är inte okej att försöka rättfärdiga den dåliga arbetsmiljön, de dåliga arbetstiderna och de ojämställda lönerna inom kvinnodominerade yrken genom att vifta bort Kommunals krav genom att säga att ”de kan alltid byta jobb”.
Det är hånfullt och oerhört kränkande för de som väljer att arbeta med att ge vård och omsorg att få till sig detta. Kommunals medlemmar har valt att arbeta med att ge vård och omsorg, en livsnödvändig bransch. Som anställd har man inte makten att fatta beslut om bemanning, arbetstider, sysselsättningsgrad och lön. Det har arbetsgivare och politiker.
Kommunals medlemmar som arbetar inom välfärden tar ansvar. De vill inget hellre än att göra ett kvalitativt arbete där brukare och anhöriga känner trygghet och får livskvalitet.
Viktiga jobb, värda att älska, dygnets alla timmar.
Samhället fungerar inte utan en god barnomsorg, vård, omsorg och skola. Vem ska sköta dina sjuka och gamla anhöriga och dina barn när du ska till arbetet eller när du inte orkar? Hur påverkas du när din välfärdsarbetande partner, förälder, son och dotter inte får tillräcklig inkomst och blir sjuk av jobbet? Hur påverkas du när din pensionerade partner eller förälder inte klarar sig på sin pension?
Behovet av välfärdsarbetare är skriande. Allt färre söker sig till yrken inom vård, skola och omsorg. Det blir allt svårare att rekrytera personal.
Kommunal tar ansvar genom att kräva ytterligare 30 000 fler undersköterskor, att heltid ska vara norm, att starkt begränsa visstidsanställningar, att arbetsmiljön ska vara god och att den strukturella lönediskrimineringen upphör. Arbetsgivare och politiker har ansvaret genom att se till att detta blir verklighet.
Vi har väntat alldeles för länge, vi vill se verkstad i jämställdhetarbetet!
För Kommunal Norrbotten
Zara Leghissa,
avdelningsordförande