Utvecklingen av kommunernas vuxenutbildning ute i landet går kräftgång milt uttryckt! Många kommuner mer eller mindre ignorerar gällande lagstiftning då det gäller skyldigheter och ansvar och förlitar sig helt och hållet på tillfälliga riktade bidrag för att över huvud taget arbeta i den riktning som gällande styrdokument anger. De bestämmelser som verkar ha mest styreffekt är de förordningar som reglerar de riktade statsbidragen. Problemet med dessa är dock att de inte ligger helt i paritet med gällande skollag vilket ger upphov till tvetydiga signaler från statens sida. Vanligt är att kommuner hävdar att statsbidragen inte räcker och att egna medel saknas. Detta trots att åtskilliga resurser tillförts det generella bidraget dels i samband med kommunaliseringen dels från och med år 2007.
I Norrbottens län finns det kommuner som inte aktivt informerar om eller erbjuder komvux och särvux. Detta gäller både grundläggande nivå och gymnasial. I båda fallen är skyldigheten lika tydlig. Ofta är det tyvärr så att om man har en ”egenfinansierad” verksamhet så är det ”more of the same” som erbjuds och genomförs. Utbildningar som inte bygger på genomförda behovsanalyser hos alla medborgare utan snarare av tradition och befintlig personalkompetens i verksamheten eller vilka kompetenser som efterfrågas hos huvudmannen. Eller att man erbjuder och genomför utbildningar som det lokala arbetslivet efterfrågar vilket inte är förenligt med uppdraget som riksdagen har beslutat om. Förhållandet avspeglar sig också i könsfördelningen bland deltagarna och som fortfarande är mycket sned sedan flera decennier tillbaka. En fortsatt termins- och läsårsindelning, integrering i ungdomsskolan etcetera går ju stick i stäv mot de krav som ställs enligt formella styrdokument. Man kan också fråga sig vart bildningsuppdraget som ska känneteckna den svenska vuxenutbildningen tagit vägen.
Den gällande skollagen som mycket starkt förtydligar kommunernas ansvar och skyldighet kunde beredas inför riksdagsbeslut utan att kommunkollektivet på något sätt hävdade att man inte kompenserats i det generella statsbidraget. Detta torde tyda på att kommunkollektivet ansåg sig vara kompenserat för denna skyldighet! Men trots detta obstruerar många kommuner då det gäller att leva upp till lag och förordning. Detta sker dessutom med statens goda minne! På det lokala planet kämpar många skolledare i vuxenutbildningen mot den okunskap som råder inte minst bland lokala beslutsfattare. Ett förhållande som staten måste ta ansvar för! Här saknas signaler och initiativ från ministerhåll!
Hur kommer det sig att kommunerna kan strunta i att till exempel aktivt verka för att medborgarna deltar i vuxenutbildning? Detta kan man tydligt konstatera bland annat genom att titta på vissa kommuners hemsidor. Varför handlar den nationella, och lokala, politiken enbart om riktade statsbidrag och om dessa ska öka eller minska?
Om man väljer att avstå från dessa så tar man detta som intäkt för att man helt kan strunta i att erbjuda vuxenutbildning!
I detta sammanhang är det värt att lyfta fram de ”statements” som ViS, Vuxenutbildning i Samverkan, tagit fram och som fokuserar på vilka förutsättningar som ska till för att kommunerna ska kunna lösa sin uppgift. De är bland annat framtagna av den profession som på lokal nivå arbetar för att den enskilda kommunen ska lösa sitt uppdrag man fått från riksdag och regering. De sätter fingret på den brist på kontinuitet och framförhållning som orsakas av dagens otydlighet från statens sida. I detta sammanhang är det också viktigt att staten förtydligar kommunens ansvar och skyldighet resp. statens då det gäller sfi för nyanlända, det vill säga för dem som inte kommunplacerats.
Min bedömning är att nu är det i högsta grad dags att ta ansvar! Detta gäller såväl den lokala som nationella nivån om den samhällsstödda vuxenutbildningen ska leva upp till sitt breda samhällsuppdrag och för att målen ska nås. Det är nödvändigt att ansvar både tas och utkrävs! Var är den nationella politiken i vuxenutbildningsfrågan?
Berndt Ericsson,
f.d. ämnesråd vid Utbildningsdepartementet