Den sista månaden har 60-700 flyktingar varje dag passerat Luleå järnvägsstation. I stort sett alla har varit på väg mot Finland. Under denna tid har det funnits volontärer, föreningar och församlingar som har mött upp på stationen på ett välkomnande sätt med kall och varm dryck, medicin, smörgåsar, sanitetsartiklar, varma kläder, skor och mycket mera. Många enskilda, företag och organisationer har skänkt ryggsäckar, vattenflaskor och regnponchos. Det är ett pågående engagemang som sker varje dag. Det börjar ofta på Diakonins hus på Nygatan 12 för att sedan fortsätta på tågstationen, redo för de två tåg som kommer. Det är en vacker syn att se civilsamhället visa hjärta och medmänsklighet.
Det är bara en liten del av alla flyktingar från Mellanöstern som kommer till Europa. De flesta blir internflyktingar eller fastnar i närområdet. I det politiska samtalet nämns allt oftare lösningen att vi ska hjälpa flyktingarna där de bor. Det ska vi, men det löser inte den akuta flyktingsituationen. Låt oss ta Libanon som exempel, som har 4,46 miljoner invånare och som redan har tagit emot 1,2 miljoner flyktingar i början av 2015. Skulle Sverige med drygt nio miljoner invånare ta emot samma volym så skulle det motsvara ca 2,25 miljoner flyktingar.
Av den lilla del som kommer till Europa så kommer bara en liten procent till Sverige. Flykting blir man inte för nöjes skulle utan på grund av krig och våld. Att vi öppnar våra hjärtan och gränser för flyktingar är rätt. Arbete för fred och rättvisa är ett arbete inte bara för andra utan också för oss själva. Det är också rätt att vi ska arbeta för en bättre värld.
Viktiga frågor att fundera över är:
Vem tjänar på krig? Handlar det om kampen om oljan, mineralerna, vattnet och/eller den egna makten? Jag menar att kampen står mellan de som spelar på spänningen mellan olika kulturer och religioner.
Är det rättfärdigt att en procent av världens befolkning kontrollerar 44 procent av världens tillgångar? Är det rättfärdigt att enorma belopp av världsekonomin underhåller vapen-/militärindustrin och militärmakt? Är det rättfärdigt att trots effektiviseringar av produktion under de sista åren så har väldigt lite av den vinsten kommit medarbetaren till godo? Är det rimligt att många av de som tillverkar mat inte själva får äta sig mätta?
Svenska kyrkan har inget monopol på svar, men vi tror och kämpar för fred och rättvisa. Det gör vi genom folkligt engagemang för passerande flyktingar tillsammans med andra på järnvägsstationen i Luleå. Vi gör det genom att samla in pengar till sjukvård, fredsarbete och mänskliga rättigheter, hälsoprojekt och miljöarbete för att nämna några områden. Svenska kyrkan i Luleå tror på samverkan med alla goda krafter och inte minst på civilsamhällets frivillighet.
Låt oss fortsätta att visa medmänsklighet, men också öppna samtalet för hur vi kan bygga beständig fred och rättvisa i vår värld. Jag har inte alla svar, men jag vill söka tillsammans med andra.
Att hjälpa flyktingar från andra delar av världen och i andra delar av världen gör vi när vi vågar ta frågor om fred och rättvisa på allvar. Det vi nu ser är bara en början och det kommer att utmana oss alla - att vi inte blir blinda på kvantiteten av flyktingar utan att vi ser att det nu handlar om kvaliteten på vår solidaritet.
Richard Marklund,
kyrkoherde, Svenska kyrkan i Luleå, Nederluleå församling