Att leva nära någon som har psykisk ohälsa är frustrerande och en kamp på flera olika sätt. Det är en kamp att hela tiden försöka finnas där och stötta, samtidigt som man skall försöka ta hand om sig själv och hitta styrka att orka.
Men den största kampen och det största helvetet har den som lever med psykisk ohälsa av olika slag, den som inte vet varför det blir som det blir och som egentligen inte ens får någon hjälp från vården. Den som inte får någon direkt förståelse från samhället och som samtidigt med sitt dåliga mående i perioder, även måste möta fördomar och en massa åsikter baserad på en hel del okunskap.
För orkar det gör man som anhörig, kärleken och det som finns i grunden allt står på gör att man hittar en styrka och ork som aldrig tar slut.
Svaghet säger någon om personer som mår dåligt, synd om dem säger andra – men det är väl bara göra en förändring och ta tag i sig själv. Så låter det ofta bland den generella majoritet i dagens fina samhället.
I vården låter det mer: om du bara gör så si och så, om du tar denna medicin eller om du börjar tänka lite på ett annat sätt, då skall du se att det blir bra.
En massa ord och svammel från de som tror sig veta, men som sedan får erkänna att just detta funkade inte, vi skall testa detta istället.
Till den anhöriga som lever bredvid säger man knappt någonting från vårdens sida, medan samhällets attityder låter mer att det är synd om en: gud vad tråkigt, du måste ta hand om dig själv också.
Tänk om vården skulle kunna hjälpa och ta hand om den man lever med på ett bättre sätt. Börja där skall du se att det blir bra även med mig, men säger man det möts man plötsligt av en tyst mur. Jag kan bli förbannad o frustrerat över samhällets svek gentemot både personer som lever med och vid sidan om psykisk ohälsa – var finns hjälpen för alla som på olika sätt påverkas?
Ja, jag kallar det ett svek, för det känns inte som att det finns någon hjälp eller lösning för den som lever mitt i det helvete som det är för någon som lider. Ej heller finns det något stöd eller hjälp av värde för den som står och lever vid sidan om.
Det är i perioder ett helvete för den person som lever i ett kaos med psykisk ohälsa. Samtidigt som det är ett helvete för någon som står bredvid att inte kunna göra något, inte kunna hjälpa och ta bort det som gör att den andra mår dåligt. Att det inte finns något långvarigt eller effektivt stöd gör inte situationen bättre.
Försök förstå hur det känns att se den man älskar och gör allt för att inte ens själv vet varför personen mår och upplever tillvaron som den gör. Och man kan inte göra speciellt mycket annat än att bara finnas där.
Och samhällets attityder och normer, den där om att det måste finnas något bakom, ett missbruk eller liknande. Att det bara är före detta missbrukare, pundare eller någon med en psykisk störning i skallen som drabbas.
När skall vi börja våga prata om psykisk ohälsa, börja våga prata i klartext om att detta är något som ingen behöver skämmas över och känna skuld för? När skall det börja våga pratas om verkligheten på ett ärligt sätt som den är för både personer som kämpar med att hantera livet, men också kampen som finns för deras anhöriga?
Det ska börja våga pratas om detta som många lever med varje dag mitt ibland oss, och behovet av bättre vård, stöd o anhörigstöd NU!
#vågaprataompsykiskohälsa
André Bengtsson
Ordförande i Connextions Norrbotten