Bertil Bartholdsson (V, Luleå) skriver i Kuriren den 15 januari och vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt skriver i SvD den 13 januari, båda med argument mot Nato och i Jonas Sjöstedts fall även mot en utredning om Nato.
Oavsett hur man ställer sig i denna fråga är det viktigt att de argument som används är förankrade både i nutid och faktiska omständigheter. Tyvärr är flera av debattörernas argument felaktiga.
Åtskilliga av de argument som jag kommer att belysa förefaller mer vara bottnade i en förståelse för både Nato och Sverige som gällde innan 1994-1995, vid den tid då Sverige öppnades upp efter flera årtionden av officiell neutralitetspolitik, och påbörjade en lång politisk integration med det nybildade Europeiska unionen och även med Nato genom partnerskapet för fred. Allt detta igångsattes av förändringar i omvärlden som ställde helt andra krav på integration och gemensamma lösningar än tidigare. Nato har i dag 28 medlemmar, varav 22 av EU:s medlemsländer även är Natomedlemmar.
Nato har strukturer, resurser och institutioner som saknas inom EU-samarbetet. NATO har en ömsesidig försvarsgaranti som inom EU motsvaras av en solidaritetsklausul som möjliggör medlemsstaterna att bistå en annan medlemsstat som utsatts för terroristattentat, naturkatastrofer eller humanitära katastrofer, och är betydligt mer politiskt omfattande än Nato:s artikel 5, men saknar samtidigt den militära försvarsgaranti som Natoländer förbundit sig till. Sammanfattningsvis så kompletterar dessa samarbeten varandra genom att spänna över ett brett fält av säkerhetspolitiska verktyg.
Här följer 10 kommentarer till ett antal återkommande argument i Natodebatten:
1. Militär alliansfrihet är den bästa grunden för en självständig utrikespolitik
Sverige är inte längre politiskt alliansfritt. Det är snarare EU som begränsar den svenska friheten i utrikespolitiken och som ställer höga krav på samordning. Nato är ett försvarssamarbete som arbetar med försvarsfrågor och är ett utrikespolitiskt verktyg, dock inte obetydande för utrikespolitiken. Varje internationellt medlemskap innebär någon form av kompromiss av en stats självständighet, men i detta finns även fördelar.
2. Ett Natomedlemskap innebär att vi kan tvingas in i krig
Varje stat avgör själva var och hur de deltar. För den ömsesidiga försvarsgarantin inom Nato är det dock viktigt för dess trovärdighet att denna hedras. Utan denna tillit faller alliansen. Krig som drabbar Europa kommer vi inte att kunna stå utanför. Vi kunde det under andra världskriget men idag är våra samhällen sammanflätade och samberoende.
3. Nato förväntar sig att medlemsländernas försvarsbudget uppgår till två procent av BNP
Få Natoländer når upp till detta. Dock ser många behovet av att öka försvarsbudgetar kopplat till omvärldsläge. En svensk modernisering av försvaret, som Sjöstedt bland annat efterfrågar, kräver ökade utgifter på försvaret. Samma sak gäller med ett försvar som klarar av stöd till samhället. Resurser kostar pengar.
4. EU:s och Nato:s stridsgrupper har tagit viktiga resurser från Försvarets huvuduppgifter
Dessa uppgifter har gett FM möjlighet att öva och bli bättre rustade för att lösa sin huvuduppgift - strid. Det är snarare pendlande politiskt fokus som fråntagit densamma.
5. I stället för bidrag till stridsgrupper i EU och Nato regi ska Sverige satsa på FN-insatser
Bra. Men alla tre kan behövas, av delvis olika skäl. I EU möjligtvis för att Unionen ska ha ett säkerhetspolitiskt hårt verktyg, dock mycket oklart om detta kommer ge någon effekt med tanke på att de inte lyckats sättas in, och möjligtvis ska EU i stället syssla uteslutande med civila kompetenser. I Nato för att det erbjuder möjligheter att samträna med förband med hög förmåga. Till FN för att utveckla FN-trupperna och bidra till fred och säkerhet genom den organisation som samlar flest stater.
6. Natomedlemskapet skulle öka spänningarna i vår del av Europa
Eller minska. För då är det säkerhetspolitiska vakuumet uppfyllt och kan då utgöra en tydlig markering, både militärt och politiskt. Det är redan idag spänningar i området och längs Nato:s gränser. Ryssland gränsar redan idag mot Natoländer. Att ledarna i Ryssland väljer att utse Nato till en fiende har mer med inrikespolitiska skäl att göra än reella. Istället är det mycket lockande ekonomiskt med en positiv utveckling i Ryssland och med ömsesidiga relationer.
7. Natomedlemskapet skulle skapa kapprustning i Östersjön och Barentsområdet
Kapprustningen pågår redan. Ryssland rustar, och staterna runtomkring ser ökat behov. Det är snarare inställning till varandra snarare än organisationstillhörighet som avgör vänskap eller fiendskap. Det går att vara med i Nato och samtidigt öppna upp för samtal och samarbeten med icke medlemsländer. Ryssland var de facto på väg in i Nato under 1990-talet. Det kan bli aktuellt igen när kreativa lösningar för närmande anammas igen. Dörren ska aldrig stängas för att inkludera.
8. Natomedlemskap innebär militärt samarbete med NATO-landet Turkiet som använder sin militär mot den egna kurdiska befolkningen
Ja, Turkiets nuvarande politiska situation är mycket oroande. Det ska också påminnas om att dess historia länge har präglats av ett närmande mot västliga värderingar och samhällsmodell, tack vare samarbete i olika former bland annat med EU, Nato, och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Mer samarbete ger mer möjlighet att påverka.
9. Nato är en kärnvapenklubb och därmed skulle Sverige riskeras bli måltavla
Även om kärnvapnen riktas mot Norge eller Danmark kommer Sverige påverkas högst negativt. Kärnvapnen är en realitet oavsett om Sverige är med i Nato eller ej, men som medlem får Sverige en starkare röst för sitt alternativ. Att Sverige går med i Nato förändrar inte det faktum att ett par av alla dagens kärnvapen kan förstöra allt vi känner till i dag. Dessutom, vilken politik och vilka politiska frågor Sverige driver kommer fortfarande att bestämmas i Sverige, därav kommer Sverige fortsatt kunna driva en nedrustningslinje.
10. En folkomröstning ska avgöra Natofrågan
Detta kan vara rimligt. Det som är viktigt här är dock att denna folkomröstning bör föregås av utredningar och djupa diskussioner, så att folket, när de väl ska lägga sin röst, är upplysta.
Ett medlemskap i en försvarsallians löser inte Försvarsmaktens akuta utmaningar kopplat till det nationella försvaret, men det svarar tydligt på vem som kommer som hjälp när det krisar och det möjliggör förberedelser. Det är viktigt att försvarsalliansdebatten förs med argument som är daterade i nutid och inte i en svensk identitet som har formats under decennier. Det går inte att vara odelat positiv till något av dessa alternativ, utan det som är viktigt är att upplysa varandra, fördjupa diskussionen och tydliggöra alternativen.
FN-stadgan som Bartholdson anser är en bra grund för internationella relationer har också den stora problem, särskilt den exkludering i inflytande som den nuvarande ordningen innebär. Det som i stället är avsevärt viktigare som grund är FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Där ligger svaren på hur vi når framgång i internationella såväl som nationella sammanhang och samhällen.
Thomas Simonsson,
statsvetare inom säkerhetspolitik