Händelserna i Ukraina och Rysslands agerande visar vilka krafter som fortfarande måste tyglas i Europa. Det står i kontrast till våra egna erfarenheter: I 200 år har inget nordiskt land varit i krig med ett annat nordiskt land. Och Sverige har för egen del haft en oavbruten fredsperiod på just 200 år, även om krigets stormvindar blåst i vårt närområde, grannländer har ockuperats eller utkämpat självständighetskrig.
Det land Sverige under många århundraden utkämpat blodiga strider mot är i dag en av våra närmaste vänner och allierade. Danmark är en nation med vilken vi delar många grundläggande värderingar och vi är viktiga handelspartners till varandra.
Sverige har under 2014 ordförandeskapet i Nordiska rådet. Det finns anledning att fundera på vad vi kan berätta om Norden utifrån just ett fredsperspektiv.
200 år av fred har också parats med nära på 200 år av politisk utveckling. I januari hölls i riksdagen en ceremoni och ett seminarium med anledning av freden i Kiel 1814. Vad som lyftes fram från forskarhåll var den ordnade processens och institutionernas betydelse. I Eidsvoll lades exempelvis grunden till det moderna Norge via en konstitutionell bas. Här finns ett gott nordiskt exempel att lyfta fram.
Men det handlar också om handel, ekonomi och utbyte. Nordens viktigaste handelspartners är i mycket stor utsträckning de andra nordiska länderna, och närområdet runt Östersjön och Nordsjön i bredare bemärkelse.
I 60 år har det rått passfrihet. En hoptvinnad arbetsmarknad har gjort det naturligt att söka utbildning men också studier i ett annat nordiskt land. I dag handlar det mycket om att försöka hyvla ned de trösklar som finns i form av olika gränshinder. Mycket av detta känner vi i dag igen i det europeiska samarbetet. Det som gjort Norden rikt och fredligt är samma krafter som nu är med och skapar förutsättningar i EU:s 28 medlemsländer, inte minst de nya i Öst- och Centraleuropa. Och det är väl denna insikt som också gör att människor som tar strid för fred och frihet viftar med EU-flaggor i Ukraina, Georgien och Moldavien.
Därför borde årets Europaval fokusera på dessa välståndets krafter. Det handlar om god ordning i ekonomierna. Ansvarstagande på det sätt som vi visat i Sverige men också exempelvis i Estland, Lettland och Litauen. Det krävs en ordentlig sanering av de offentliga finanserna. Sedan 2008 har EU-ländernas statsskulder ökat från 60 procent av BNP till nära 90 procent. Sverige är ett av de stora undantagen! EU har antagit en Finanspakt som innebär regler om budgetbalans inom ramen för nationell lagstiftning samt stärkt Stabilitets- och tillväxtpakt. Framgången hänger dock på dess efterlevnad. EU:s utmaning är inte avsaknaden av bra regelverk utan bristen på att följa och respektera dessa!
Det behövs en fördjupad inre marknad, med tjänstesektor och digital handel. Det handlar om frihandels- och investeringsavtal med USA men även länder i Asien. Och det gäller att inte vara rädd för andra européer. Inte för någon polsk rörmokare eller lettisk byggnadsarbetare. I stället för att mötas av skyltar ”Go home” borde vi i stället säga ”Låt oss komma samman”. Så gjorde nämligen Sverige och Danmark för 200 år sedan. Resultatet tillsammans med dagens Norge, Finland och Island har blivit riktigt gott. Så kan vi formulera en nordisk röst i EU och resten av världen.