Ibland känns avståndet mellan Norrbotten och Bryssel alldeles fruktansvärt långt. Men plötsligt sitter jag där i industriutskottet i EU-parlamentet och kräver att vi ska skriva in malm- och stålproduktionen i norra Sverige i EU:s råvaruförsörjningsstrategi. Och därmed behovet av transportsystem som fungerar plus avancerad forskning i närheten. Och dom andra accepterar det omedelbart.
Varför fanns det då inte där från början? 90 procent av järnmalmsproduktionen inom EU kommer från LKAB. Och ändå fanns det inte på kartan.
Nu finns det med. Och nu tar jag med mig en grupp EU-parlamentariker på ett snabbesök till Kiruna för att de aldrig ska glömma.
För Norrbotten är det av stor betydelse att det finns en medvetenhet bland europeiska politiker om den moderna råvaruindustrin i nordligaste Sverige. Vi lever på industrin. Vi vill utveckla den. Vi vill också att visa att den kan vara energieffektiv och kraftigt minska klimatutsläppen.
Samtidigt handlar det om något unikt: Att flytta en stad för att gruvan ska expandera.
I många andra delar av Europa har man lagt ned industri och omvandlat städer och stadsdelar. Men att flytta en stad kräver något helt annat.
Stadshuset i Kiruna - som jag själv vigdes i en bit in på 1970-talet - kommer inte att finnas kvar. Inte heller lägenheten på Föreningsgatan. Och hur blir det med husen på Terrassgatan och sjukhuset där äldsta dottern är född?
Det är ett gigantiskt projekt. Det kommer att ta tid. Det kräver mycket av planering och gemensamma ansträngningar. Av detta kan alla lära. Även andra länder - också i andra delar av Europa - där industrin kommer att fortsätta vara avgörande för jobb och välfärd.