Vi som valt att arbeta i vården gör det utifrån en vilja att hjälpa andra människor när hälsan sviktar. Men många av oss har i dagens hårt pressade läge dåliga möjligheter att göra vårt jobb i enlighet med vår yrkesetik och vår inre kompass. Vi behöver stöd från beslutsfattarna för att kunna arbeta långsiktig med hälsa och helhet i fokus.
Det pressade läget i vården skapar samvetsstress och ohälsa hos oss och drabbar i slutänden patienterna. Det innebär ett stort slöseri – både mänskligt och ekonomiskt. Samtidigt vet vi att det finns betydligt bättre sätt att arbeta. Personcentrerad vård kan ge fantastiska resultat både för patienter, närstående, personal och ekonomi. Flera exempel visar att när patienten som person sätts i centrum, blir resursanvändningen betydligt mer effektiv samtidigt som arbetsmiljön bli bättre. Och framförallt – patienterna får en bättre livskvalitet!
På många håll har vårdpersonalen därför själva tagit initiativ till att börja arbeta personcentrerat. Men oavsett goda resultat är det svårt för oss att driva igenom förändringar på djupet. Även om det finns mycket vi själva kan göra, så är vi begränsade bland annat av hur arbetsgivarna väljer att organisera vårt arbete, hur ersättningssystemen fungerar – det vill säga vad vi får betalt för att göra – och vad uppdragsgivaren (politiker i kommuner, regioner och landsting) bestämmer ska mätas och utvärderas.
Dessutom gör organisatoriska och ekonomiska gränser det svårt för oss att samarbeta mellan olika vårdgivare på det sätt som bäst gynnar patienterna. De styrsystem som används i vården idag motverkar den helhetssyn som behövs för att vi ska kunna göra det allra bästa arbetet.
Frustrationen är stor både hos patienter och hos personal. Vi som jobbar på vårdcentraler, på sjukhus och inom kommunal vård och omsorg ser varje dag att en stor andel av våra resurser går åt till ett ganska litet antal patienter som har stora och komplexa behov.
Men istället för att kunna möta varje person med en helhetslösning så är vårt uppdrag, och det vår vårdenhet får betalt för, att leverera ett antal osammanhängande insatser. Det gör att många svårt sjuka, personer med kroniska diagnoser och många sköra äldre hamnar mellan stolarna och får en osammanhängande och otillfredsställande vård. Det lägger också en stor börda på patienten själv och på dess närstående att få den osammanhängande vården att hålla ihop.
Det är enkelt för politikerna att fatta beslut om att införa en personcentrerad vård, men de besluten behöver backas upp med förändringar både på politisk nivå och förvaltningsnivå. På de ställen där vårdens uppdragsgivare också förändrar sina egna arbetssätt finns mycket goda förutsättningar att nå stora framgångar med personcentrerad vård.
Ett gott exempel är närvården i Västra Skaraborg. Där har samverkan och samfinansiering med gemensam ledningsgrupp mellan primärvård, sjukhus och kommuner möjliggjort ett tätt samarbete i mobila närvårdsteam. Det har lett till bättre resultat och ökad trygghet för patienterna. Det har även inneburit betydande ekonomiska vinster och en förbättrad arbetsmiljö.
Vi vill förbättra! Vi tar gärna ansvar för att utveckla och göra vården säkrare. Men vi saknar i många fall stöd från de som styr över vården. Det är inte bara ”vi på golvet” som behöver förändra – även politiker och tjänstemän på alla nivåer behöver utveckla nya sätt att leda, styra och samordna vården och välfärdens uppdrag. Samarbete och helhetssyn ska vara ledord för oss alla när vi inför en personcentrerad vård.
Erica Ohlsson,
legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning inom anestesi och akutomhändertagande,
avdelningsordförande Vårdförbundet Norrbotten