Det ökade antalet flyktingar som just nu söker asyl i Sverige för med sig utmaningar som vi måste klara av med gemensamma krafter på europeisk nivå samtidigt som varje land behöver en fungerande integrationspolitik.
Utmaningarna ligger inte, som många vill tro, i antalet flyktingar som söker skydd i vårt land. Inte heller ligger de i det faktum att vi ger permanenta uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. För asylpolitik handlar inte om generositet eller godtycklighet, utan om att följa de lagar, regler och avtal som Sverige har undertecknat, så som Genevekonventionen och EU:s asyllagstiftning.
De största utmaningarna ligger i hur vi ska motverka den tilltagande segregationen i samhället och förbättra integrationsprocessen. Dagens asylsystem är för fokuserat på att flyktingarna lotsas fram genom asylprocessen av välvilliga kommunala tjänstemän och andra myndighetspersoner och bör i stället utgå från individens egen förmåga att bygga upp sitt liv.
De asylsökande måste ges möjlighet att söka jobb och arbeta även under asylansökningsprocessen, samtidigt som Sverige snabbare måste validera de utbildningar som personerna har med sig från sina hemländer så att deras kompetens kan tas tillvara.
Dessutom bör etableringsersättningen ges under en betydligt kortare tid än i dag. Vi kan titta på USA, som tar emot flest av FN:s kvotflyktingar. De betalar ut etableringsstöd de åtta första månaderna, därefter hänvisas flyktingarna till eget försörjningsansvar. I Sverige skulle vi kunna begränsa stödet till exempelvis max ett år, samtidigt som flyktingarna går ett obligatoriskt introduktionsprogram.
Sverige bör kunna sänka etableringsersättningen eller ersätta den med studiemedel för de som läser på SFI, eftersom detta är en investering i individens utbildning och fortsatta framtid i Sverige. Precis som för de svenska studenterna så skulle detta förmodligen främja studieresultaten, eftersom man själv lånar pengar till sin försörjning under utbildningen i stället för att ta emot bidrag.
Principen om eget boende kan avskaffas för att få bättre spridning av nyanlända i landet och minska trycket på de kommuner som tar emot allra flest flyktingar. Väljer man som flykting att bo i en överetablerad bostadsort borde etableringsersättningen kunna sänkas eller slopas. Jag menar att det naturligtvis måste vara så att de kommuner som tar emot flyktingar måste kompenseras med statliga medel. Solidaritet kan inte tas för given, det har vi sett när det gäller EU:s medlemsländer. Att många svenska kommuner vägrar att ta sitt solidariska ansvar är lika oacceptabelt. Jag inser att det är hög tid för staten att sätta ner foten och kräva att alla bidrar - och att med ansvarstagandet följer resurser.
Kostnaderna för flyktingmottagandet borde kunna minskas, allra främst genom minskad svensk byråkrati och genom att applicera en positiv människosyn som lyfter fram individens egna drivkraft. På så sätt kan vi förkorta integrationsprocessen så att våra nya invånare snabbare ska komma i arbete och vi kan fortsätta att erbjuda en rättssäker, solidarisk och värdig process för de asylsökande som kommer till Sverige.
Cecilia Wikström (FP),
Europaparlamentariker