Har man ett moraliskt ansvar att alltid försöka se det goda i vad som sker? Även i försvarsfrågan? Låt mig i så fall börja med regeringens retorik. I förslaget om ökade satsningar, som nyligen presenterades, sägs att man vill stärka försvarsförmågan ”kraftigt”. Det är annat ljud i skällan än vad vi har tidigare har hört från Alliansregeringen – eller, för den delen, regeringen Persson. En lång period av sorglöshet avslutades med Rysslands annektering av Krim, och nu gäller nya och kärvare perspektiv.
Fast än så länge nästan bara i ord.
Rubriken på regeringens förslag var ”5,5 miljarder till försvaret”. Om det genomfördes till nästa år skulle det onekligen handla om en betydande förstärkning med mer än tio procent. Men så är det inte tänkt. Höjningen av den samlade ramen med 5,5 miljarder om året ska man ha uppnått först 2024, det vill säga om tio (!) år. Då vet ingen vem som styr Sverige, och i dokumentet ges inte heller några besked om hur finansieringen av satsningarna på 2020-talet är tänkt att ske. Det faktiska värdet av dessa utfästelser är tyvärr mycket lågt.
Tyvärr gäller detta även nästa mandatperiod. Det visar sig när Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin finräknar på förslaget. På grund av tre faktorer – att regeringen sparar på Försvaret i årets vårdbudget; att regeringen bara delvis tar höjd för inflationen, och att en stor del av finansieringen sker genom att man flyttar pengar inom försvarsbudgeten – blir det i realiteten inte mycket till ökade försvarsanslag under den tid som är nära nog att kunna överblickas. Det regeringen kallar en ökning med 1,14 miljarder till 2018 utgör enligt Wiktorin egentligen inte mer än 443 miljoner, det vill säga en ökning med en dryg tredjedel.
Den ”kraftiga” satsningen innebär alltså att man om fyra år har ökat resurserna med en procent. Om detta är kraftigt, hur ser då en ynklig ökning ut!?
Fristående myndigheter har kommit fram till att det behövs ökningar av försvarsanslaget med fyra-fem miljarder kronor per år, i dagens penningvärde, om det ska bli möjligt att genomföra det försvarsbeslut som fattades 2009. Nu vill regeringen ha ännu mer, men man anslår medel som inte på långa vägar räcker för att leverera det som man redan har beställt.
Och vad gör man under den tidsperiod som man faktiskt har säkert och klart inflytande över, det vill säga tiden fram till valet? Ingenting. Den eftersatta övningsverksamheten får inga extra medel, men däremot ett administrativt sparbeting på 100 miljoner kronor.
Det håller inte. Jag kan förstå att det är tungt för Moderaterna att byta fot och tar sig ur nonchalansen som präglat försvarspolitiken sedan 2006, och det är bra att det har tagit sin början i retoriken. Men nu måste praktiken följa med.