I boken "Trästaden som försvann" av Jan Bergsten och Peo Rask tecknas ett fint porträtt av den gamla trästaden Luleå. Jag hoppas att boken hittar många läsare. Nostalgiskt ställs frågan om det inte hade gått att bevara mer? Den gamla stadskärnan grundades på 1800-talet när Luleå bestod av några tusen invånare. Bakom besluten att riva trähusen och bygga en ny och modern stadskärna - anpassad för framtiden - låg flera överväganden som dåtidens politiker tvingades göra.
Gator behövde rätas ut för att möta den ökande biltrafiken. Många hus var kalla och dragiga och illa åtgångna av tidens tand. Toaletterna var ofta utedass och fungerande avloppssystem var inte alltid en självklarhet. Miljötänkandet som vi i dag tar för självklart var obefintligt. Vi behövde plats för fler personer på centrumhalvön.
Staden förändrades. Någonting försvann och vi fick någonting nytt. Det är enkelt att vara politiker i efterhand, när vi sitter med facit i hand. Tyvärr ser verkligheten inte ut så.
På 1990-talet rasade striden om att lägga ned sjukhusen i Luleå och Boden och bygga ett gemensamt. Idag är det inte många som ifrågasätter det kloka i att bygga moderna Sunderby sjukhus som servar hela länet med kvalificerad specialistsjukvård.
Att aldrig vidta några förändringar är det enklaste man kan göra som politiker på kort sikt. Dessutom är det oerhört bekvämt. Du möter ingen opinion som ifrågasätter dina förslag, inga medier jagar dig för att okritiskt lyfta fram den lilla människans perspektiv mot den onda politikern som bara vill försämra.
Men sådana politiker vore förödande eftersom verkligheten ständigt förändras. Det är ett ansvar mot kommande generationer att agera i tid för förändring. I höst ska vi diskutera ett förslag om förändrad skolstruktur för Luleå. Förslaget bygger på tre grundläggande principer:
• En tredjedel av kommunens pedagoger går i pension inom tio år. Samtidigt växer Luleås befolkning och antalet barn ökar. Denna obalans måste åtgärdas. Sverige har en förväntad lärarbrist på 65 000 lärare. Luleå är inget undantag.
• De nationella kraven styr. Skolan i Luleå ska vara bemannad med behöriga och kompetenta lärare som garanterar utbildningens kvalitet. Lärarbehörighet och legitimation är lagkrav som vi inte kan ignorera.
• Lärarna kräver en god arbetsmiljö, heltidsanställningar och kollegor att samverka med. I den hårdnande konkurrensen om behöriga och legitimerade lärare måste Luleå kommun vara en attraktiv arbetsgivare med moderna arbetsformer i lagarbete där olika kompetenser samlas runt eleven.
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Jag vill tillägga - politik är också att välja och agera. Nu har tjänstemännen lagt ett förslag som bygger på att det är viktigare att vi garanterar barnens framtid i skolan där vi säkrar god kunskap till alla barn i kommunen. Jag hoppas att höstens diskussion kommer att präglas av vad som långsiktigt är bäst för en växande kommun och för våra barn, inte av en rädsla för förändring.
Yvonne Stålnacke,
kommunalråd Luleå