Läget är alarmerande. Sverige står inför den enorma utmaningen att få fram bostäder till alla unga som vill flytta hemifrån, de alltfler äldre som önskar flytta till en mindre bostad och de många nyanlända som väntas öka kraftigt under kommande år. I Sverige uppmärksammas behovet av kraftiga åtgärder inte minst av Boverket, men även OECD lyfter frågan i sin senaste landrapport.
Ett värdigt boende för var och en är en angelägenhet för alla. Den kombination av passivitet, idélöshet och fokus på föråldrad subventionspolitik som regeringen och bostadsminister Mehmet Kaplan uppvisar går varken i linje med OECD:s rekommendationer eller forskningen. Vi ser en miljöpartistisk bostadspolitik som inte går i takt med verkligheten. Samtidigt som regeringen pratar om vinstförbud inom välfärdssektorn föreslås subventioner till byggföretag, trots att det senare är beprövad och misslyckad politik som knappast innebär fler bostäder.
OECD betonar att mark- och byggfrågor riskerar att bli ett allt allvarligare tillväxthinder för Sverige. Särskilt ineffektiviteten när det gäller den fysiska planeringen av bostäder lyfts som ett problem. Dessutom lyfter rapporten ett generellt regelkrångel inom området och dålig konkurrens inom byggindustrin som centrala faktorer för det låga byggandet i Sverige. Dålig konkurrens är knappast något man löser med subventioner. Därför vill vi fortsätta att snabba på det reformarbete för ett minskat regelkrångel som Alliansregeringen påbörjade och kom en lång bit på vägen med. Inte sällan med hårt motstånd från den dåvarande oppositionen. Vi vill exempelvis se kraftiga åtgärder för att minska antalet överklaganden och förkorta handläggningstider.
Sverige behöver långsiktiga spelregler, kortare planprocess och mer planlagd mark. Vi delar såväl OECD:s problembeskrivning som synen på hur vi bäst löser problemen. OECD föreslår inte den föråldrade subventionspolitiken som regeringen vill gå fram med. Under decennier har Sverige gjort för lite för att ta bort hinder för byggande. Inte minst på grund av ökad urbanisering har bostadsbristen blivit påtaglig i många av landets kommuner. Men bristen på bostäder beror inte på en enskild omständighet, utan huvudsakligen på olika regleringar och praxis som har vuxit fram under en lång tid. Många av de enskilda reglerna kan te sig helt befogade, men kombinationen tillsammans med andra regler gör att bostadsbyggande helt enkelt försvåras och hämmas. För att det ska vara lönsamt att bygga krävs dessutom välfungerande infrastruktur och en ekonomisk politik som främjar tillväxt och jobb. Många regler komplicerar eller till och med omöjliggör bostadsbyggande i attraktiva lägen, exempelvis bullerregler, strandskydd, regler för riksintressen och arkeologi. Procedurerna för byggande är fortfarande ineffektiva.
Plan- och bygglagen (PBL), som reglerar planläggningen av mark och byggande är omfattande, ibland svårtolkad och ger ofta kommunala tjänstemän tolkningsföreträde framför byggherrar och fastighetsägare. Därför måste arbetet med förenklingar fortsätta.
Regeringen och Mehmet Kaplan borde lyssna på OECD. Svensk ekonomi och ett värdigt boende för alla hotas om reformtakten dras ned för att istället flytta fokus till en föråldrad subventionspolitik.
Ewa Thalén Finné (M),
riksdagsledamot i civilutskottet och bostadspolitisk talesperson