Löser nya gränsdragningar landstingens problem eller är det formerna för samarbete, som behöver utvecklas? Eller, med andra ord, är problemen av administrativ eller av funktionell art?
Landstingen är skyldiga att ta ansvar för hälso- och sjukvård, tandvård och kollektivtrafik. Härutöver bedriver man kulturverksamhet, viss utbildning och ansvarar för turismen.
Inom sjukvården krävs emellertid ett organiserat och nära samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen för att ekonomiskt och effektivt klara att tillgodose de behov som finns. Därför finns sex sjukvårdsregioner, varav en är Norra sjukvårdsregionen, i vilken ingår fyra landsting. Sjukvårdsregion är ett kommunalförbund som styrs av en Samverkansnämnd. Slutliga beslut fattas emellertid av de i regionen ingående landstingen. Här är inte fråga om administrativa gränser, varför regionen benämns funktionell.
Landsting kan välja att gå samman och bilda en region, ny administrativ gränsdragning, och tar då över vissa uppgifter från staten, utförda av länsstyrelsen, och från regionförbund om sådant finns. Även enskilt landsting med motsvarande uppgifter kan få kallas region eller egentligen regionkommun. Landsting, region och regionkommun är författningsmässigt likställda.
Staten har, genom riksdagen, ensam ansvar för lagstiftning och utfärdande av förordningar och kontroll av dessas efterlevnad. Inom sjukvården, liksom inom skolan, finns vad många anser vara oacceptabla skillnader mellan olika delar av landet. Staten har ansvaret, men har inte lyckats leva upp till det.
Vi har direktval till landstingen i form av landstingsval; dock visar både verkligheten och statsvetenskaplig forskning att den politiska styrningen är nästan obefintlig. Den politiska viljan är uttryckt i ett stort antal dokument, kanske alltför stort. Det är i förverkligandet problemen ligger.
En utredning har nu föreslagit att Sverige ska indelas i sex regioner, med fasta gränser, så kallad administrativ indelning, varav en är Region norr med samma landsting som i sjukvårdsregionen.
Något som saknas i mångfalden av utredningar är belysningen av problemet att vissa verksamheter inom offentlig sektor behöver planeras inom geografiska områden, som inte följer uppritade gränser och som från tid till annan behöver ändras. Främst gäller detta sjukvården och kollektivtrafiken.
Till detta kommer att en storregion kommer att ha ett fullmäktige med kanske högst ett tjugotal förtroendevalda från nuvarande Norrbottens läns landsting och ett avstånd mellan norra och södra gränsen på omkring sjuttiofem mil. På goda grunder kan påstås att ett demokratiunderskott uppstår. Att skapa nya låsningar med nya gränser löser varken effektivitetsproblem eller finansieringsproblem.
Problemet med en region med mycket stora avstånd torde medföra, förutom försämrad demokrati, även negativa konsekvenser inom näringslivspolitiken. Det som riskerar att hända är att pengarna för utveckling styrs mot större offentliga strukturer och forskningsinstitutioner och därmed ökade svårigheter att tidigt involvera företagen, speciellt de innovativa små och medelstora, i utvecklings- och forskningsprocesserna.
Kommunerna ansvarar för en stor del av den samhällsservice som finns där vi bor och har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet, trots ibland brister även där. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. De sektorer för vilka samverkan mellan flera kommuner är nödvändig och vid tidpunkter när behov av nya samverkansområden uppstår måste staten ges ansvaret att besluta om indelning i sådana områden, så kallad funktionell indelning. En samverkansregion för sjukvården torde i få fall ha samma geografiska omfattning som en dito för kollektivtrafik.
Staten måste alltså koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar, och på att skapa samverkansområden. En kommunreform där kommunerna blir ansvariga för all offentligt finansierad verksamhet, där antalet kommuner minskas och där kommunernas storlek följaktligen ökas är central i en kommande anpassning av styrning av svensk välfärd. Det är funktionaliteten och hur demokratin ska stärkas, som behöver utredas. Det är inte nya administrativa gränsdragningar och ökat avstånd mellan medborgarna och de förtroendevalda som är lösningen på offentliga sektorns styrnings- och effektivitetsproblem.
Harald Nordlund,
f.d. kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker (FP) Uppsala