Utställningen ”Inland” fick extra marknadsföring i och med museichefen Jan-Erik Lundströms replik på min artikel. Det förtjänar den, för i det stora hela är det en bra utställning. Men det finns ingenting i repliken som ger mig anledning att tona ned kritiken mot den del av utställningen som levererar ”fakta” om gruvindustrin.
Min bestämda uppfattning är att denna del är vilseledande, och jag gav tre konkreta exempel. Så hur svarar Lundström på detta, jo genom att kalla mig ”uddlös”, ”tendentiös”, ”enkelspårig” och ”slarvig”! Inte ett uns till motivering!
Varför kan han inte ta upp och kommentera min kritik direkt? Och om han nu tycker att jag ”uppfinner gruvskeptiker”, varför inte motbevisa det? Men nej, museichefen bemöter i stället kritiken med att ”sätta stämplar” i pannan på mig.
Han antyder också att jag inte kan uttrycka mina invändningar tydligt nog. På denna sista punkt har han kanske rätt så låt mig därför kort upprepa mina tre exempel.
1. Utställningen säger klart och tydligt och utan någon som helst reflektion att ”nya gruvor finns kvar i två decennier”. Påståendet är lätt att motbevisa. Aitikgruvan öppnade 1968, Kristinebergsgruvan på 1940-talet och LKAB har producerat i Kiruna i 125 år.
2. Utställningen säger entydigt att den ”svenska staten bär kostnaden för efterbehandling”. Varför nämns inte med ett enda ord om att vi sedan länge haft en lagstiftning som försöker se till att just detta inte längre ska gälla för nya gruvor?
3. Utställningen påstår att den ”svenska gruvlagstiftningen” i kombination med ”global konkurrens” utgör huvudskälen till gruvboomen i Norrland. Den svenska lagstiftningen har inte blivit mer tillåtande sedan 2000 varefter investeringarna tog fart. Det var världsmarknadspriserna som sköt i höjden.
Lundström kan kalla det vad han vill men dessa exempel är inte några ”nyanserade” beskrivningar som ”ger sammanhang” och ”kunskap”!
Redan i min förra artikel var jag tydlig med att min kritik inte ska tolkas som att industrin alltid gör allt rätt eller att lagstiftningen är bra. Var och en av dessa punkter rymmer viktiga frågor, som förtjänar fortsatt debatt. Jag tycker själv att lagstiftningen för efterbehandling inte tillämpas tillräckligt strikt, men det finns ju trots allt en sådan lagstiftning!
Museichefen vill också att utställningen väcker debatt, men hur ska debatten främjas av att allmänhet och skolungdomar lär sig att inga gruvbolag betalar något för efterbehandling samt att alla gruvor stänger efter 20 år när det bevisligen inte ligger till på det viset?
Patrik Söderholm
Professor i nationalekonomi, Luleå tekniska universitet