Rovdrift före miljöns behov

Andra tongångar. För två år sedan var optimismen på topp inom gruvbranschen. I dag låter det annorlunda.

Andra tongångar. För två år sedan var optimismen på topp inom gruvbranschen. I dag låter det annorlunda.

Foto: Ulrika Vallgårda

Norrbottens län2014-09-08 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För två år sedan var optimismen på topp inom gruvbranschen. Rader av nya prospekteringsbolag sökte tillstånd att söka efter metaller och planer på nya gruvor presenterades på många håll i Norrbotten, Västerbotten och ända ned till Småland. Gruvbranschens organisation, Svemin, talade om 50.000 nya jobb till 2025.

Högeralliansens, liksom Socialdemokraterna, hejade på utvecklingen. De försäkrade att den statliga mineralavgiften skulle ligga kvar på makalöst låga 0,5 promille och att de på andra sätt villkorslöst skulle jämna vägen för nya gruvetableringar.

I dag är tonläget ett annat. Gruvbolaget Lappland Goldminers har gått i konkurs. Northland Resources, som driver järnmalmsgruvan i Kaunisvaara, är för andra gången under rekonstruktion, vilket innebär att konkursen är farligt nära. Listan på andra gruvbolag som varit i akut kris de senaste åren är lång.

I Pajala är situationen särskilt allvarlig. Gruvan har blivit till kommunens i särklass viktigaste industri. Trafikverket har satsar miljardbelopp på att rusta upp vägen till malmbanan och det har byggts ett par 100 nya bostäder. En kraschlandning för gruvprojektet skulle innebära en katastrof för hela kommunen.

Den vilda optimismen för några år sedan liksom krisen just nu visar hur förödande det är när en bransch med stora långsiktiga investeringar styrs utifrån kortsiktiga vinstintressen. Frågan ställs inte hur kan vi på ett långsiktigt hållbart sätt använda våra naturtillgångar, utan istället handlar det om att hitta investerare som tror att det går att tjäna pengar på en gruva. Priset när dessa, ofta optimistiska, kalkyler slår fel får de anställda och samhället betala.

Detta gäller även inom miljöområdet.

# Vid den konkursade Blaikengruvan i Västerbotten har stora mängder zink läckt ut. Tre miljoner hade gruvbolaget hunnit sätta av till att städa efter sig. Kostnaden kan landa över 200 miljoner kronor. Merparten kommer samhället att få betala.

# Listan är lång över de brister i hanteringen av miljöfrågor som länsstyrelsen i Norrbotten vid gruvan i Kaunisvaara, som är den allra nyaste gruvan i Sverige. Det handlar om allt från spridning av damm till utsläpp av förorenat vatten till Muonio älv.

# Under förra året tvingades Bergsstaten för första gången tillkalla hjälp från Kronofogden för att stoppa en pågående prospektering sedan det indiskägda företaget Providence Lithium Resources brutit mot sina miljövillkor och sedan trots beslut från myndigheten stoppat verksamheten.

Detta är tre exempel i en lista som skulle kunna göras mycket längre. Det är oundvikligt att vinstintresset kommer att stå i motsättning till miljöintressena inom gruvbranschen. Miljöåtgärder är en kostnad bland många som ska hållas nere för att vinsten ska kunna hållas uppe. Det är det ekonomiska systemets enkla och självklara logik, som gång på gång fått förödande konsekvenser.

Hanteringen av våra begränsade naturtillgångar är allt för viktig för att den ska få ligga i händerna på privata företag, av vilka en del är rena lycksökare. Gruvbranschen måste förstatligas, med en demokratisk kontroll från anställda och lokalsamhällen för att säkra en långsiktig och miljömässigt ansvarsfull gruvverksamhet.

Raymond Olsson,

Rättvisepartiet Socialisterna (RS)