Den svenska välfärdsmodellens finansiering står inför stora utmaningar. Vilka de är och hur de ska mötas analyseras i SNS Konjunkturrådsrapport 2014 ”Hur får vi råd med välfärden?” som nyligen presenterats på ett seminarium i Luleå.
Det finns flera skäl till att reformera den svenska välfärdsmodellen. Ett är att välfärdstjänster blir allt dyrare eftersom det är svårare att öka produktiviteten i dessa sektorer jämfört med varuproduktion. Ett annat skäl är att efterfrågan på välfärden ökar i takt med högre materiell standard och nya tekniska framsteg inom exempelvis sjukvården. Dessutom har vi en åldrande befolkning där relativt sett färre yrkesverksamma ska försörja allt fler. Trots dessa utmaningar konstaterar rapporten att en skattefinansierad generell välfärdsmodell är möjlig att behålla. Utmaningen ligger därför främst i att hantera medborgarnas stigande krav på förväntningar på välfärdssystemens kvaliteter och omfattning.
Lösningarna ligger på framför allt två områden. Till att börja med måste vi bli bättre på att mäta effektivitet och produktivitet i välfärden. Detta ”fokus på att mäta” har kritiserats från många håll. Naturligtvis handlar det inte om att vård, skola och omsorg ska ägna ännu mer av sin tid åt att fylla i rapporter och aktiviteter som i slutänden inte bidrar till förbättringar. Men vi måste definiera vad vi vill ha ut av våra skattepengar inom de olika välfärdsområdena och sedan följa upp att detta levereras. Lösningarna ser ofta olika ut inom olika verksamheter men det finns mycket forskning och kunskap som bör tas till vara för att utveckla kvaliteten i välfärden.
Det andra området som diskuteras är att öka försäkringsmässigheten i socialförsäkringarna och på så sätt skapa en ökad tydlighet mellan inbetalningar och förmåner. Även här har rådet fått kritik. Till exempel hävdas att det inte finns någon skillnad mellan avgifter och skatter i systemen och att självständigare försäkringslösningar skulle skapa ”automatiska skattehöjningar” inom dessa system. Det stämmer att det är skillnad på en rent individuell försäkring och på ett offentligt system som har en relativt stor omfördelande komponent. En offentlig försäkring kan inte likställas med en privat vara. Men det är också skillnad på avgifter och skatter. Ju tydligare kopplingen är mellan den avgift som betalas och det försäkringsskydd man får, desto mer ökar drivkrafterna till arbete eftersom man värderar den tjänst eller det inkomstskydd man betalar för.
Vad gäller försäkringsmässighetens effekt på systemets omfattning är kritiken svår att förstå. Försäkringsmässigheten säger i sig ingenting om nivån eller omfattningen på systemet. Det innebär bara att den inte ska vara föremål för godtyckliga justeringar utan vara långsiktigt hållbar, vilket skulle öka tydligheten i det offentliga åtagandet.
Den svenska välfärdsmodellen har ett starkt stöd hos svenska folket. Därför är det viktigt att vi öppet och sakligt kan diskutera förslag och idéer som stärker dess framtid. Vi hoppas att analysen från SNS Konjunkturråd kan tjäna som underlag för en sådan diskussion.