Replik på inlägget "Lärarnas lönelyft uselt skött" publicerat i Norrbottens-Kuriren den 6 december.
Det är välkommet att Liberalerna står bakom regeringens insatser för att höja lärarnas löner och att de också ställde sig bakom utformningen av Lärarlönelyftet i partiets budgetmotion. Däremot blir jag bekymrad över den brist på kunskap om reformen som Thomas Söderström och Christer Nylander visar i sin debattartikel här i Norrbottens-Kuriren.
Till att börja med så är kriterierna för att kunna komma i fråga för lönelyft framtagna i nära dialog med lärarfacken och arbetsgivarna i skolan. De motsvarar just den typen av arbetsuppgifter erfarna lärare i alla tider tagit på sig, till exempel att ta ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer, att vidareutbilda sig eller handleda lärarstudenter och nya kollegor. I reformens utformning är det tydligt att ett eller flera av kriterierna ska vara uppfyllda för att komma i fråga för högre lön. Men vilka av dem som uppfyller de centralt satta kriterierna som sedan ska få högre lön måste bedömas lokalt, och av de som har det pedagogiska ledarskapet och ansvaret i skolan. Hur detta arbete utformas är en fråga för skolhuvudmännen. Den tanke om att rektor ska vara ansvarig för att sätta lön som lyfts fram i Liberalernas debattartikel finns alltså redan med i reformens utformning.
Syftet med reformen är att stärka läraryrkets attraktivitet och möta de mycket stora utmaningar med sjunkande kunskapsresultat som finns i grund- och gymnasieskolan. Det är därför Lärarlönelyftssatsningen har en tydligt utpekad målgrupp. Jag har noterat att Liberalerna föreslår samma resurser till reformen som regeringen i sin budgetmotion och att de nöjer sig med att konstatera att vissa grupper inte omfattas.
OECD har visat att lärare i Sverige har en svag löneutveckling under sitt yrkesliv och alltså värderas lågt i lön för sin erfarenhet. Det måste finnas en möjlighet att få högre lön för de som har jobbat många år som lärare och därmed har mer kunskap och erfarenhet än de nyutexaminerade. Därför är reformen utformad så att de som kommer i fråga får en löneökning som märks i plånboken.
Jag instämmer med Söderström och Nylander om vikten av att reformen hanteras väl lokalt. Staten har inte, och ska inte, ta över ansvaret för vare sig lönebildningen eller lönesättningen. Det är kommuner och friskolor som sätter lärarnas löner som också måste hantera denna reform och när så krävs tillföra ytterligare resurser. Lärarlönelyftet är inte ett bidrag som bara tekniskt ska fördelas ut. Det ska vara en katalysator för en bättre lönebildning där lärare ska uppvärderas och få högre lön för det kvalificerade arbete de gör.
Utöver Lärarlönelyftet fortsätter nu arbetet med att stärka läraryrket genom en rad andra reformer. Utöver de tio välfärdsmiljarderna i generella statbidrag till kommunerna föreslår regeringen satsningar till lärare, skola och förskola på över tio miljarder för 2017. Målet är att alla elever ska få möta behöriga och kompetenta lärare som har tid till att undervisa.
Helene Hellmark Knutsson (S),
minister för högre utbildning och forskning