Cecilia Wikström (FP) ger ett intressant svar i Kuriren 15 april till mig, men undviker dock nu i valtider att ens kommentera sitt tidigare uttalande ”Min partiledare här heter Guy Verhofstadt (ledare för den liberala gruppen ALDE) och jag har varit lojal mot den partilinjen” när hon i EU-parlamentet röstade för EU:s budgetökning mot FP-ledaren Björklunds vilja.
I sann Orwellsk anda påstår Wikström att hon har röstat "för den sänkning av EU budgeten som blir verklighet i den kommande långtidsbudgeten“. Visst, EU-parlamentet hävdar att det är en sänkning i förhållande till inflationen, men EU-parlamentets bud på långtidsbudget låg mycket högre och de lyckades tvinga medlemsländerna att betala in extra pengar för 2012 och 2013. Konsekvent under förhandlingarna med medlemsländerna drev EU-parlamentet mer pengar in. Wikström röstade för den linjen och inget annat.
EU-parlamentet arbetar inte efter finansieringsprincipen, de arbetar efter önskelisteprincipen som ett barn inför julafton. Känslan för realistiska ekonomiska förhållanden ligger på samma nivå i de båda fallen.
Det finns alltid lyckade exempel i en stor utgiftsbudget men faktum är att omkring 70 procent går till dels en jordbrukspolitik som gynnar redan lönsamma storskaliga jordbruksföretag samt dels till en regionalpolitik mycket tveksamma långsiktiga resultat. Då har vi inte ens börjat tala om de stora pengarna som i stora bedrägerier tillfaller exempelvis den italienska maffian. EU:s pengar tycks vara allas pengar men ingens ansvar.
EU känner inte sparkniven - det vill Junilistan ändra på. Vi vill arbeta för väljarna i valkretsen Sverige – om inte vi gör det gör ingen annan det. Wikström kan ta sitt „helhetsansvar i Europa“ men det leder bara till att Sveriges nettobetalning till EU kommer att öka och öka till föga nytta för samhällsutvecklingen.