Det är inte länge sedan som tillväxt och utveckling var ett honnörsord för landets samtliga kommuner oavsett hur verkligheten såg ut. De beräkningar som gjordes på förväntad tillväxt pekade på att landets befolkning, om jag nu inte missminner mig, skulle fördubblas inom en 20 års period. På en bilresa från Uppsala upp till Haparanda roade jag och min fru oss med att läsa igenom alla kommunpresentationer (via mobila internet) som vi passerade under vår färd på E 4:an. Samma anslag här. Det var frågan om ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt som skulle leda till föryngring, fantastiska företagsmöjligheter och ett rikt fritidsliv.
Verkligheten ser dock annorlunda ut än dessa prognoser. Tillväxten i dag finns koncentrerad till region- respektive nationscentra. Många kommuner däremellan får tvärtemot alla visioner och förhoppningar, det svårt att klara av sina grunduppdrag.
Att klara sitt uppdrag trots en minskande befolkning är en verklighet för många av kommunerna i Norrland. Vi minskar i storlek och föreställningarna om befolkningstillväxt kommer allt som oftast på skam när SCB:s befolkningsstatistik presenteras i februari. Den berömda pyramiden blir successivt mer lik ett träd. Det finns betydligt fler som är äldre än yngre.
Sett till absoluta tal har samtliga Norrlandskommuner förutom regioncentrumen tappat i befolkning sedan år 2000. För Norrbottens del har Luleå och Piteå vuxit medan de största minskningarna kan noteras i Gällivare (-1 806), Kalix (- 1 688), Pajala (- 1 177) samt i Kiruna (- 1 073). I Västerbotten växter Umeå ofantligt mycket och suppleras av grannkommunen Vännäs som uppvisar en blygsam ökning. I övrigt är det frågan om minskning där Vilhelmina tappar mest (-1 070), sekonderat av Storuman (- 979) och Lycksele (- 850). I Jämtland växer Östersund, Åre och Krokom medan Strömsund (- 2 065), Härjedalen (- 1 191) och Bräcke (- 1 114) tappar kraftigt. I Västernorrland ser vi samma mönster med Sundsvall och Timrå som tillväxtområden samtidigt som Kramfors (- 2 947), Sollefteå (- 2 202) och Ånge (- 1 750) åderlåts på sin befolkning.
Befolkningsförändringarna leder till omfattande förskjutningar i kommunernas åldersstruktur. Tillväxtkommunerna tjänar på inflyttning - här sker en föryngring som hämtar sin näring ur en expansiv arbets- och utbildningsmarknad, ett rikt och varierat kultur- och fritidsliv etcetera. För utflyttningskommunerna leder dessa förändringar till att de som blir kvar blir allt äldre. Man tappar ungdomar och vuxna i yrkesför ålder.
Följande slutsatser kan man dra av detta.
För det första att det en avsevärd skillnad mellan tillväxtkommunernas möjligheter att bygga en hållbar framtid jämfört med många andra kommuner. Vi får därför inte låta regioncentrums utveckling bli norm/modell för respektive läns utveckling. Fakta är att lejonparten av medborgarna bor någon annanstans än i Luleå, Umeå, Östersund eller Sundsvall.
För det andra finns det en kombinationseffekt som visar att ett sjunkande befolkningsunderlag för med sig ökande kostnader för vård och omsorg. Det innebär att man får en dubbel effekt av den skeva ålderspyramiden och att den slår hårt, mycket hårt på de kommuner som redan har det tufft. Skattebasen urholkas genom att utflyttning sker bland de som fortfarande är i arbetsför ålder. För lokalsamhället innebär det att färre helt enkelt ska försörja fler och fler.
Utjämningsbidragen täcker upp en del av detta. Men inte allt. Och symbolvärdet av en åldrande befolkning i en kommun är inte något som lockar till sig nyetableringar av näringslivsverksamhet. Företag som ämnar etablera sig behöver tillgång till arbetskraft, inte till de som redan klivit av arbetsmarknaden.
Spiralen pekar neråt och det behövs en kraftsamling för att hantera dessa utmaningar som en skev demografisk utveckling för med sig. Ofta har kommunerna agerat reaktivt, det vill säga har ställts inför fullbordat faktum och tvingats till akuta nedskärningar av skola, äldreomsorg, rivning av byggnader samt av nöd och tvång initiera samverkan mellan grannkommuner för att klara sin ekonomi kortsiktigt.
Vi på kommunnivå måste vara proaktiva i att förutse denna utveckling bättre än vad som hitintills har skett och ta dessa data på allvar. Om 30 år är det få kvar av de som i dag är 65 år och äldre. Då har vi att se fram emot en mycket omfattande befolkningsminskning i våra kommuner. Detta vet vi redan i dag och vi måste anpassa vår verksamhet och strategi för att möta denna verklighet på bästa sätt.
Peter Waara,
kommunalråd (S) i Haparanda kommun, professor i utbildningsvetenskap vid Uppsala universitet och professor i sociologi vid Luleå tekniska universitet