Kungen skrev under. Beslutet bekräftades. Näringsfriheten var ett faktum. Det gick några år och sedan sköt tillväxten fart på allvar. Sverige fick helt ny fart på resan från fattigdom till välstånd.
Vi firar 150-årsminnet i dagarna. Det var den 18 juni 1864 som Karl XV signerade förordningen om ”utvidgad näringsfrihet”, som gav kraftigt förbättrade möjligheter för människor att söka till sig till nya yrken och branscher. Inte minst kvinnornas ställning stärktes.
Beslutet var viktigt i sig, men det var också höjdpunkten på flera årtionden av ekonomiskt reformarbete. Detaljreglering och skråväsende ersattes med etableringsfrihet och fri konkurrens. Allmän folkskola och investeringar i järnvägar ökade såväl den mentala som den geografiska rörligheten hos människor och gjorde dem bättre skickade att ta sin nya frihet till vara. Att Sverige och Japan blev världens mest snabbväxande ekonomier under perioden 1870-1970 var till stor del den här reformpolitikens förtjänst.
Ett enda exempel. Fram till 1864 fick man bara driva butik på landet ifall den låg minst 30 kilometer från närmaste stad. Men redan ett år efter avregleringen hade Sverige bortåt tusen lanthandlar, och vid 1870-talets början var de 4 300 stycken. Det betydde väldigt mycket både för hushåll som behövde köpa förnödenheter men också för bönder och hantverkare som hade varor att sälja.
”Vi firar”, skrev jag. ”Vi borde fira” är tyvärr en exaktare formulering. Föreningen Centrum för näringslivshistoria ordnar för all del ett seminarium på 150-årsdagen och ger ut en ambitiös bok om näringslivet under 150 år, men i övrigt är det märkvärdigt tomt. Vi lever i en tid som inte kan få nog av jubiléer och högtidlighållanden. Men det när det gäller grunden för välståndet, som politikerna så gärna är med och fördelar, är det så tyst att man skulle kunna höra ett statsråd falla.
I stället för att uppmärksamma näringsfriheten och diskutera hur den kan skyddas och stärkas, hörs i dag många röster som vill kringskära nyföretagandet och begränsa konkurrensen. Även nu handlar det ofta om kvinnors företagande. Argumenten mot företagsdrivna vårdcentraler och apotek påminner om hur det lät när företrädarna för 1800-talets skrån varnade för vad etableringsfrihet och konkurrens skulle innebära. Man skulle göra som man alltid hade gjort, det var säkrast.
Och jo. Om man gör som man alltid har gjort, så blir det som det alltid har blivit. Det var tur att Karl XV inte lyssnade på det örat 1864.