Försvarsmaktens personalförsörjning fungerar inte. Därför har regeringen givit Annika Nordgren Christensen uppdraget att utreda den. Dagens personalförsörjning utgår ifrån frivillig rekrytering till försvarsmaktens krigsorganisation.
Efter genomförd grundutbildning får de som klarar den anställning antingen som fast anställd eller tidvis tjänstgörande soldat. Den större delen av arméns krigsorganisation består av tidvis tjänstgörande soldater. Dessa utgör en stor del av soldatbehovet i försvarsmakten (FM) och är den absolut största delen av armén. Eftersom personalförsörjningen inte fungerar så kvarstår gamla värnpliktiga (vpl) krigsplacerade i delar av krigsorganisationen för att undvika förödande hål. Då många av dessa gamla vpl inte är inkallade och övade på snart tio år, fattade regeringen beslut i december 2014 att tillåta FM kalla in dem. Syftet var att kortsiktigt inte tappa dem då de annars försvinner ur systemet efter tio år utan inkallelse. Dessutom är det inte särskilt trovärdigt ur ett förmågeperspektiv heller att ha soldater som ska försvara landet om de inte övat på över tio år.
Det som gör mig bekymrad är att det finns krafter inom FM som blundar för de uppenbara problem som finns. Krafter som sitter i en position där de ska lämna försvarsmaktens råd till utredaren. Vidare bekymras jag av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde som gör att Sverige snarast möjligt verkligen behöver fatta rätt beslut i denna viktiga fråga.
Vad är då problemen?
För det första så kan FM med hjälp av Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) inte få den kvalitet som krävs till alla befattningar. Frivilligheten gör att bara de som känner sig hågade utgör rekryteringsunderlaget. Det är en klar begränsning som inte fanns med i vårt tidigare personalförsörjningssystem som byggde på lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, vilken idag är vilande sedan riksdagen fattade beslut om detta 2010.
För det andra är problemet att FM inte lyckats attrahera tillräckligt många för tidvis tjänstgöring, vilket omfattar ca 40 dagar/4 år efter genomförd grundutbildning. Stora hål återfinns genom den nya personalförsörjningen för krigsorganisationen som nu på kort sikt ska täppas igen med gamla vpl. En åtgärd som är självdöende om inget görs.
För det tredje så är de tidvis tjänstgörande avsevärt mycket dyrare än om Sverige valde att återgå till pliktplacerade i stället. För en mekaniserad bataljon med huvuddel tidvis tjänstgörande soldater är kostnaden 44,1 miljoner kronor dyrare för en krigsförbandsövning om 21 dagar (ska regelmässigt genomförs vart fjärde år) än om samma bataljon hade vpl istället. Räknar man samman antalet bataljoner med samma eller liknande förutsättningar så blir det ganska många miljoner som skulle kunna användas till annat, till exempel att öka antalet dagar för övning som ytterligare skulle öka FM förmåga eller kunna utöka dagens anorektiska försvarsmaktsorganisationen.
Finns det då inga fördelar med tidvis tjänstgörande kontra pliktplacerad personal? Ja, det gör det naturligtvis. Fördelen är att de tidvisa kan kallas in till tjänstgöring med relativt kort varsel utan att det kräver regeringsbeslut. Ett scenario skulle kunna vara vid en uppseglande kris i vårt närområde, men som inte utgör tillräckligt stort hot för att regeringen skulle fatta beslut om partiell eller allmän mobilisering.
En fördel absolut, men problemet med denna möjlighet är att det tidvisa systemet bygger på frivillighet. Soldaten är visserligen anställd men kan välja att inte komma då vederbörande inte lyder under pliktlagen. Det renderar i värsta fall att vederbörande sägs upp på grund av arbetsvägran och pliktplaceras, men kan då inte kallas in med det korta varsel som FM skulle vilja. Då är min fråga till de som förespråkar det tidvisa systemet före ett pliktdito; ska Sverige ha ett försvar som vi inte vet om det inställer sig när vi behöver det? Ska rikets försvar äventyras för att några inbillar sig att FM är som vilken arbetsgivare som helst med fokus på sjysta arbetsvillkor?
Regeringen har i Regeringsbeslut 7 (2015-06-25, Fö2015/00953/MFI) givit anvisning att alla soldater oavsett kategori ska inkallas och krigsförbandsöva i lika stor utsträckning. Om vi antar att det är framför allt då som FM höjer krigsförbandens förmåga, varför ska vi då betala mer än tre gånger så mycket som vi behöver (63 mkr kontra 18,9 mkr för en krigsförbandsövning för en bataljon) och dessutom inte kunna vara säkra på att ”alla” kommer?
De enda logiska och nyktra förslagen i min bok blir då följande:
1. FM ska ha kontinuerligt tjänstgörande soldater till en volym som motsvarar Sveriges behov av att upprätthålla grundberedskap och genomföra insatser under fredstid.
2. Övrig personalförsörjning av krigsorganisationen görs med totalförsvarspliktiga för att ta bort problemen med avsaknad av tillräcklig kvalitet, avsaknad av tillräcklig volym och ineffektivt nyttjande av skattemedel.
3. För att möjliggöra punkt 2 krävs att regeringen väcker upp den vilande lagen om totalförsvarsplikt och får då mönstringsplikt. Hur mönstringsplikten ska utformas i praktiken bör överses för att den inte ska bli alltför dyr men ändå effektiv för behoven. Denna mönstringsplikt bör för övrigt göras könsneutral för att få tillgång till ytterligare viktig kvalitet.
4. Överse dagens tröghet vid pliktinkallelse i syfte att öka flexibiliteten och tillgängligheten.
5. Officersförsörjningen bör också överses med koppling till mönstringsplikten då inte den heller fungerar med dagens frivilligsystem i botten.
6. Slutligen bör alla personalkategorier som är en del av krigsorganisationen lyda under plikt.
Jag hoppas utredaren kommer fram till slutsatser som är mycket nära punkterna ovan. Jag hoppas verkligen att vi upphör med mellanmjölksbeslut i en tid när omvärldsutvecklingen ställer krav på annat. Jag hoppas också att försvarsmakten får möjligheten att gnugga den strategiska time-outen ur ögonen en gång för alla och nyktert se på vilka unika behov vi har oaktat vilka beslut som fattats tidigare.
Överstelöjtnant Tomas Nybom,
ställföreträdande brigadchef och skattebetalare