I dagarna försöker Sveriges riksdagspolitiker hitta en gemensam linje i försvarsfrågan. De personer som för något år sedan klassade landets försvar som ett särintresse och gjorde sitt bästa för att rasera både landets försvarsförmåga och befolkningens försvarsvilja har fått en hårdhänt lektion i hur världsläget snabbt kan ändra sig. I vanlig ordning verkar man också vilja skapa en ny inriktning för försvarsmakten innan man avslutat den tidigare gällande dogmen.
Vi såg för 15 år sedan hur man hade så bråttom att lägga ned folkförsvaret och ersätta detta med ett yrkesförsvar att man åsamkade landet skador som inte kommer att kunna repareras under lång tid framöver.
Nu har man alltså insett att den nya försvarsmakt man skapat bara kostar pengar utan att på något sätt bidra till landets försvar och helt plötsligt tävlar våra politiker om att föreslå satsningar som kostar miljard efter miljard, dock troligen inte alltid med någon genomtänkt strategi bakom förslagen.
Sveriges riksdag bör inför kommande försvarsbeslut beakta tre enkla frågeställningar för att kunna lägga fram en hållbar strategi för landets säkerhet under de kommande decennierna.
1. Ska militärutgifterna koncentreras på försvarsförmåga eller på att stödja det militärindustriella komplexet?
Vi har under ett antal år sett hur satsningar på teknologiska lösningar som till exempel det nätverksbaserade försvaret från millennieskiftet visat sig kosta stora mängder skattepengar och gynna bara försvarsmaterielfabrikanter utan att på något sätt öka vår försvarsförmåga. Självfallet skall våra soldater ha modern materiel men glesbygdsstöd, industristöd och arbetsmarknadspolitik bör bedrivas utanför försvarsbudgeten.
2. Prioriterar vi försvaret av det egna landet före deltagande i internationell säkerhetspolitik?
Ett starkt försvar av det egna territoriet är en förutsättning för trovärdighet på den internationella arenan. Ingen tar ett land på allvar som har tydliga åsikter i internationella frågor men inte kan försvara sina egna medborgare och sitt eget territorium. Än värre är att utvecklingen i vårt land drivits i den riktningen att vi uppfattas som ett säkerhetspolitiskt vakuum utan ambition att ens försöka försvara oss, något som i sig är ett hot mot stabiliteten både i vårt land och i Europa.
3. Är vår ambition att vinna freden eller kriget?
Om svaret är att vinna freden är allt gott och väl men om vår strategi för landets försvar går ut på att vi militärt ska kunna besegra en beslutsam stormakt är vi illa ute. Det är över 200 år sedan vi vid Svensksund kunde besegra en stormakt. I dag måste vi i stället inrikta oss på att vara så avskräckande att ett angrepp mot oss blir för kostsamt för att stormakten ska finna det värt uppoffringarna att angripa oss. För detta behöver vi ett totalförsvar där alla medborgare är engagerade antingen militärt eller civilt.
Historien visar att små länder kan bevara sin självständighet och hävda sina gränser genom att vägra ge sig för stormakten och ett litet, högteknologiskt yrkesförsvar, har det visat sig, löser inte den uppgiften men det gör folkförsvaret.
Anders Karlsson och Bertil Kantola
Kiruna/ Männikkö