Genom Decemberöverenskommelsen fick Vänsterpartiet monopol på att göra upp med regeringen om statsbudgeten, och partiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson är nöjd med att ha drivit igenom ökade utgifter. I en intervju i Svenska Dagbladet den 31 mars meddelade hon, ganska häpnadsväckande, att regeringen dessutom har gått med på att 2016 förverkliga alla de krav från Vänsterpartiet som inte tillgodosetts i den här budgeten.
Ökade utgifter kräver förstås höjda skatter, och det är inte alls märkligt att ett parti som vill ha det förra även vill ha det senare. Det som dock skiljer Vänsterpartiet från de övriga rödgröna är att vänstern ser ett egenvärde i att ta medborgarnas pengar. "Har man kapital ska man skatta för pengarna”, var Ulla Anderssons budskap i Dagens industri den sista mars. Hon motiverar ståndpunkten med att hon "har gått och retat sig ett tag" på att människor som sparar på investeringssparkonton inte beskattas högre.
Anderssons kommentar är något helt annat än Mona Sahlins berömda uttalande om att det är häftigt att betala skatt. Om Sahlin med sitt yttrande ville göra höga skatteinbetalningar till en statussymbol - ungefär som donationer till välgörenhet – så har Ulla Andersson den motsatta attityden. Produktiva människor som tar ansvar för sina egna ekonomiska reserver är i Ulla Anderssons värld inte ett dugg häftiga utan snarare att betrakta som ett kliande skavsår.
Med högre skatter på sparande uppmuntrar vi folk att shoppa upp sina pengar, och vi får fler människor som befinner sig bara en utebliven månadslön bort från bidragsberoende. En obehaglig situation att vara i tycker vi som ser det ur den enskildes perspektiv. En möjlighet att styra människors vardag tycker förmodligen Ulla Andersson.
Ju mer beroende medborgarna är av statliga ersättningar desto större möjligheter har riksdagen att styra vardagsbeslut. Hur skulle politiker kunna diktera antalet månader som en nybliven förälder ska stanna hemma från jobbet om familjer hade tillräckligt med pengar för att kunna strunta i jämställdhetsbonusar och pappamånader?
Viljan att styra är dock inte enda anledningen till att vänstern ogillar sparande. Ulla Andersson är nog uppriktig när hon säger att hon helt enkelt retar sig på att människor med besparingar har för goda marginaler. Hon och hennes partivänner provoceras av dem som kan ta ansvar för sin egen ekonomiska trygghet, och de upphöjer sin missunnsamhet till ideologi.
Karl Sigfrid,
före detta riksdagsledamot (M)