Våren 2015 blir vindkraftfrågan högaktuell. Frågan om ambitionsnivån vad gäller förnybar el måste hanteras snabbt inför den 1 januari 2016. Samordning med Norge måste ske. Det blir bråttom.
Vatten- och kärnkraft är basen i svensk elproduktion. Samtidigt som den långsiktiga elefterfrågan i Sverige sjunker, så tillkommer löpande ny vindkraft och bidrar till ett kraftigt elöverskott som pressar ner elpriset.
Den svenska massivt subventionerade vindkraftbranschen blir idag inte av med sitt elöverskott utan dumpade priser, då den förbyggt sig. Likväl förväntar sig branschen ytterligare stöd för att öka volymen. Nu föreslår följaktligen den vindindustrin närstående Energimyndigheten kraftiga subventionshöjningar (cirka + 60 procent) från och med 2016. Till detta kommer enligt rödgrön överenskommelse ytterligare ambitionshöjningar. Lägg till kostnader för utbyggda nät och skattelättnader. Få näringar har samma politiska stöd som vindkraften.
Vindkraftexport är branschens tänkta lösning på avsättningsproblemen. Men att subventionera elproduktion för export till dumpat pris är samhällsekonomiskt oförsvarbart - med varje KWh (kilowattimme) skänker vi i praktiken pengar till våra grannländer. Då exportefterfrågan uppfattas som näst intill oändlig med hänvisning till all olja/kol som förbränns inom EU, så utgår man inte från någon realistisk efterfrågeanalys. Ingen vindel utan vind - vem tror att importerad intermittent (osäker) vindel är något Europas länder önskar bli långsiktigt beroende av? I höstas har vi i stället sett importstopp i Tyskland och Polen.
Vindindustrin vill nu att vi till mycket hög kostnad bygger nya ledningar för elexport till kontinenten. Den tänkta europeiska gemensamma elmarknaden lider av växande osäkerheter - och risker. Lönsamheten är bortblåst, på både de tyska och svenska marknaderna.
EMU-samarbetet valde vi 2003 tills vidare bort, vilket visade sig klokt. På motsvarande sätt som med euromarknaden, gäller att ju djupare integrerat Sverige blir i en osäker europeisk elmarknad, desto hårdare drabbas vi vid ett misslyckande. Och det är inte vi som styr Europa.
Det är inte svensk vindel som främst lockar tyskarna. Det är uppkoppling mot Sverige, för att kunna utnyttja vår pålitliga vattenkraft när det inte blåser i Tyskland - så kallad reglerkraft. Men att det inte blåser hos oss, sammanfaller ofta med att det inte blåser i Tyskland. Om vi fortsätter bygga ut vår svenska vindkraft, så behöver vi vattenkraften för att reglera vår egen vindkraft. Det blir dragkamp om reglerkraften. Det innebär också mer aggressiv reglering av våra vattendrag att ta in mer vindkraft i systemet - samtidigt som vattenverksutredningen signalerar restriktioner.
Konflikten är skarp mellan vindindustrins och basindustrins intressen. Om kärnkraften genom högre skatter/avgifter blir olönsam, kommer den framöver att successivt avvecklas. Det skulle då medföra högre elpris och till sist lönsam vindkraft. Men våra industriorters framtid ställs på spel, liksom vår exportindustri. För att inte tala om ödelagd natur.
Det hela är en halsbrytande chansning. Då vindkraften är subventionsbaserad, så borde försiktigheten och motkrafterna komma ur den politiska sfären. Men subventionerna hämtas direkt från våra elräkningar och går vid sidan av statens räkenskaper - så vem bryr sig?
Vindindustrin utgör ett subventionerat särintresse. Miljörörelsen och vindindustrin vill nu att vi ska ”gå före och satsa framåt”. Som i poker. Men för oss icke spelbenägna framstår en forcerad svensk vindkraftutbyggnad för export som ett oansvarigt vågspel.
Var i regeringen finns de ansvarsfulla industrialisterna?
Henrik Wachtmeister,
för Föreningen Svenskt landskapsskydd
Jan Hedman,
för Föreningen Borta med vinden i Vansbro