Det kan knappast undgått någon hur infekterad vargdebatten i Sverige är. Men varför skapar då vargen denna debatt?
Alla försök att bedriva licens- och skyddsjakt på varg ”saboteras” i dag av de som tillskyndarna för en kontrollerad jakt derogativt kallar ”vargkramarna” inom miljö- och djurrättsrörelsen. Exempelvis avslöjade Svensk Jakt i vintras att Naturskyddsföreningens båda jurister som arbetar med överklaganden vad gäller denna jakt avlönas av Naturvårdsverket. Tämligen märkligt kan tyckas då det statliga verket därigenom bedriver lobbyism mot sin egen verksamhet och verkställande av det uppdrag som man ålagts av vår riksdag.
Den obstinata hållningen till vargjakt från miljö- och djurrättsrörelsens sida handlar dock inte enligt mitt förmenande om att en licensjakt genomförs vid en, ur rörelsens ögon, för låg nivå på stammen. Det torde mer vara att se som ett allmänt jaktmotstånd och mot vargjakt i synnerhet. Vargen framstår för många som en symbol för det vilda och otämjda och i dagens allt mer urbana samhälle ser många sålunda ökade stammar av de stora rovdjuren som något högst önskvärt.
Problemet blir att man samtidigt ignorerar de människor som berörs av dessa. Vissa går till och med så långt i sin vurm för rovdjuren att man hamnar i högst tveksamma ekofascistiska tankegångar i vilka landsbygdsbefolkning, djurägare och jägares intressen ska vara helt underordnade viltets och där man hyser en illusorisk tanke om ett återskapande av en ”urnatur”. Någon förståelse för en mer traditionell syn på relationen mellan människa och djur finns ingen plats för i det moderna och ”upplysta” samhället.
Vargen är en del av vår fauna och har ett existensberättigande precis som människan, även om vargen historiskt sett har varit en konkurrent och ansetts som ett skadedjur. Men det innebär också att det måste föreligga en fungerande förvaltning av viltstammarna. De som hyser en nolltolerans mot varg å sin sida och ”vargkramarna” å den andra bidrar tillsammans med regeringens synbart hattiga politik i frågan därigenom att göra såväl människa som viltstammar en stor otjänst.
En fungerande förvaltning måste bygga på en helhetsbild inom vilken såväl människa som viltstammars behov och situation vägs in. Fri tillväxt på rovdjursstammarna, vargrevir i renbetesland och saboterad licensjakt kommer i förlängningen att leda till havererade viltstammar, ökad tjuvjakt och i slutändan färre rovdjur. Men så länge förvaltningen ska dikteras av människor som vars tolkningsföreträde vilar på moralfilosofiska snarare än biologiska grunder kommer dessvärre detta att vara vad framtiden bär i sitt sköte. Väljarna bör sålunda ha detta i åtanke innan man lägger en röst på Miljöpartiet i höstens riksdagsval.
Dennis Andersson,
stats- och samhällsvetare, mångårig jägare och före detta medlem i Naturskyddsföreningen